Min sida i cyberrymden där jag delar med mig av mina tankar om musik i alla dess former

söndag 4 december 2016

Bare trees


Fleetwood Mac hör väl hemma bland de brittiska öarnas storheter och ändå har jag fram till nu lyckats missa denna pärla från 1972. I kölvattnet efter Peter Greens avhopp och fem år innan dundersuccén Rumours skedde en förvandling olik de flesta gruppers. Från att ha spelat blues på svettiga klubbar gick de mot radiopop och de stora arenorna. Fast -72 var de mitt i en prövotid inte helt olik den Pink Floyd kände av efter Syd Barretts mentala förfall fram till The dark side of the moon. 

Jeremy Spencer hade redan på förra plattan, Future games, blivit ersatt av Bob Welch som fick ta över när han försvann till den kristna sekten Children of God. Christine McVie var vid det här laget fullvärdig medlem i bandet och skrev, liksom Welch, två låtar som hamnade på skivan. Danny Kirwans insats på Bare trees kan inte nog understrykas med sina fem kompositioner. Däremot visade det sig på den efterföljande turnén att hans alkoholkonsumtion och lynniga temperament inte föll i god jord hos de övriga medlemmarna. Efter att ha slagit sönder sin gitarr före en konsert och sedan vägrat gå upp på scen fick han kicken. 

Skivan börjar med hans ”Child of mine”, en upptempolåt med en refräng som inte riktigt passar in mellan verserna. Det tog ett par genomlyssningar innan jag ändå till slut, nästan motvilligt, tyckte om den. Mick Fleetwoods idoga trumspel driver på och den förnämliga orgeln som ligger och puttrar i bakgrunden är faktiskt smått fantastisk. Den lätt psykedeliska ”The ghost”, komplett med flöjt och en gudabenådad refräng kryper sakta men säkert in under skinnet. John McVies spelglädje smittar lätt av sig. En av få låtar som inte mår dåligt av ett tonat slut. I ”Homeward bound” längtar Christine efter ett normalt liv långt bort från anonyma hotellrum. Det gick väl lite si och så med det... Hennes orgelsolo är långt ifrån tamt. 

Instrumentala ”Sunny side of heaven” låter precis som titeln antyder. Som en poppigare version av ”Albatross” i mina öron med mer toppar och dalar. Skivans absoluta höjdpunkt har en så medryckande gitarr att det är omöjligt att inte må bra av den. Hade ”Bare trees” varit gruppens första singel hade de för evigt blivit förknippade med den. Basgången som kryper fram i slutet på inledningen höjer temperaturen ännu lite till. Lite som i inledande ”Child of mine” verkar låten vara ett hopkok av idéer som nötts in till perfektion i replokalen med spelglädjen intakt. Nästa låt är en myspysballad med en trestegsraket inbakad i refrängen. ”Sentimental lady” med sin enkla akustiska utformning borde ha blivit en hit och blev det också men då på Welchs soloplatta. 

Jag kan riktigt känna den glädje Kirwan måste ha upplevt när han fått fram ljudet i gitarren som inleder ”Danny´s chant”. Det är rått och fuzzigt och slår de tuffaste garagerockbanden på fingrarna. Rytmsektionen därefter tar över och det låter som The West Coast Pop Art Experimental Bands ”Smell of incense” utan att för den sakens skull kan räknas som låtstöld. Denna ordlösa men än dock sjungna låt växer hela tiden. ”Spare me a little of your love” har det karaktäristiska Fleetwood Mac-soundet man är van vid att höra. Christine McVies kärleksförklaring till livet självt passar som handen i handsken till melodin. Den härliga gospelkänslan förstärks ytterligare av tvåtakten mot slutet. ”Dust” skulle kunna vara ett samarbete mellan Cat Stevens och Peter, Paul & Mary och försvinner obemärkt förbi. ”Thoughts on a grey day” är en historia som läses av mrs Scarrot, en gammal tant. Vad är vitsen med det, hinner jag tänka. 

Nåväl, trots de två sista spåren är Bare trees en underhållande platta som lär gå fortsatt varm på stereon i vinter.

torsdag 17 november 2016

The second

I min samling stod två skivor med Steppenwolf. At your birthday party och en halvobskyr liveskiva vid namn Early Steppenwolf. Och så hade jag ”Born to be wild” på en 60-talssamling. Rock & roll rebels från -87 hade jag kastat ut för länge sedan. En kväll la någon i en musikgrupp på Facebook upp en låt med dem och jag valde att starta Youtubeklippet. Det var ”Don’t step on the grass, Sam”. En halvtimme senare var deras två första skivor beställda. 

Mina förutfattade meningar om John Kay & co som ett låt-oss-verka-tuffare-än-vi-kan-leva-upp-till-band fick sig en rejäl näsbränna. Båda skivorna var en salig blandning av hård rock, psych, folk och blues utan att för den sakens skull kännas splittrade. Gruppen bildades i Los Angeles och bara det faktum att de lyckats ducka för min radar, då både The Doors och Love kom från samma stad, är bra märkligt.

The second inleds med den mjuktuffa ”Faster than the speed of life”. Den känns som en välpolerad garagerockdänga. Den skitiga gitarrtonen och den medryckande pianoslingan får den att lyfta efter ett par genomlyssningar. 
När John Kay sjunger som allra coolast låter det som om han sjunger genom en gammal kaffeburk. Och när resten av bandet spelar som ett elektrifierat deltabluesband svänger det ordentligt vill jag lova. Det är i klass med John Mayall & The Bluesbreakers när de spelade så rått de bara kunde. ”Tighten up your wig” är precis så skitig man vill ha den. 
Först när ”None of your doing” drar igång tvekar man om detta kan leda till något gott. Den übersnälla orgeln får The Mamas & The Papas att likna läderrockare och John sjunger så innerligt att det söker mig. Men det tar bara en halv minut innan de tuffar till sig med trummor och ett par skeva gitarrtoner. Så pendlar de låten igenom och dynamiken vinner över tvivlet.

”Spiritual fantasy” däremot kan jag inte förlika mig med. Akustisk gitarr, stråkar och ett försök att låta pretentiöst engelska funkar inte helt enkelt. Synd på en sån titel.
Annat är det med ”Don’t step on the grass, Sam”. Man sugs in i det långsamma tempot med detsamma. Basgången pockar på ens uppmärksamhet och gitarrerna slingrar sig som livsfarliga ormar. När sen orgeln fyller på är den komplett. Man hör att de menar allvar att lagens långa arm ska ge fan i deras gräs. 
Skivans mest tidstypiska låt ligger sist på första sidan. ”28” är bra men inte exceptionell då hundratals andra grupper gjorde liknande låtar över hela den amerikanska kontinenten. 

Klassikern ”Magic carpet ride” är det däremot klös i från början till slut. Den hypnotiska gitarren i det överväldigande psychpartiet som varar i halva låten är briljant, orgeln magnifik och de spöklika gitarrtonerna som sticker fram här och var skickar lyssnaren in i en annan dimension. Återstoden av plattan är i det närmaste ett bluesmedley där ”Disappointment number (unknown)” i början känns som en morgon på tuggtobak och ett konstaterande efter en snabb koll under stråhatten att det lär bli varmt idag med. Det är en ledig melodi som sakta men säkert tar sig. 

”Lost and found by trial and error” känns som ett helhjärtat försök av Procol Harum att lira country. Men halvvägs in i låten känner man igen svänget och de slänger in ett munspel i mixen som är helrätt. Utan någon förvarning är de framme vid ”Hodge, podge, strained through a Leslie” där Goldy McJohn spelar sin orgel med en entusiasm som går rakt in i hjärtat. Resten av bandet hakar på och det är först då man inser att de inte sjungit ett enda ord. Lika glädjefylld är ”Resurrection” med sina call and responsekörer och bluesiga finesser. Tänk Creedence och Bob Seger på samma scen och du är rätt nära sanningen.
Med ”Reflections”, knappa minuten lång, bryter de sångcykeln med svårmodig cembalo och en psalmliknande sånginsats.


När jag gör upptäckter som dessa med ändå relativt stora band hemsöks jag av tanken på hur mycket bra musik man egentligen missar. Lite som jag ryser när någon frågar vad jag gillar och nämner Pink Floyd. -Jaja, det är dom med ”Another brick in the wall”. Steppenwolf hade mer än ”Born to be wild”, det vet jag med säkerhet nu!

tisdag 15 november 2016

Interludes for the Dead

En kväll gick jag in på Grateful Deads hemsida för att förvissa mig om att jag inte missat nåt skivsläpp. Allt såg ut som vanligt förutom en som i och för sig såg rätt förförisk ut men alla vanliga utgåvor, deluxevarianter och superdeluxeboxar från deras 50-årsjubileum gjorde att jag drog i handbromsen. Circles Around The Sun, en grupp skapad för att höras i pauserna, inte live utan som förinspelad musik, kändes så mycket överkurs det bara var möjligt. Det tog säkert mer än en månad innan jag ens kollade upp vad detta rörde sig om.

Huvudpersonen i projektet var Neal Casal som jag utan att veta faktiskt hört på plattor med Ryan Adams och The Chris Robinson Brotherhood. Han spelar dessutom i Phil Lesh & Friends och det var den forne Grateful Deadbasisten i samråd med Justin Kreutzmann, Deadtrummisens son, som övertalade Neal att samla ihop ett gäng musiker. På pappret en rätt lam deal skulle jag vilja påstå. I pauserna köper fansen t-shirts och varmkorv, tömmer blåsorna och lägger fokus på att rulla jointar. 

Skeptisk som jag var gick jag ändå in på Spotify och tryckte igång Interludes for the Dead. Min idé om hissmusik gick om intet redan efter ett par minuter. Visst var det bakgrundsmusik men det fanns en nerv som gjorde det ohyggligt spännande att lyssna på. Det mest spännande är att de gick in i studion tomhänta och jammade ihop ett par timmars pausmusik. Inga pålägg efteråt. Det du hör är det de spelade där och då. 

Första CDn innehåller fyra spår. Två sträcker sig över lite drygt tjugo minuter, de två andra snittar en kvart. Rix FM hade varit tvungna att avbryta för reklam ett par gånger mitt i! ”Hallucinate a solution”, Phils svar på hur projektet skulle ros i hamn, inleder som en själslig smekning. Lite upptakt i farten men så försiktig att man tror att melodin ska kapsejsa efter nästa krök. Då och då fräser det till och hela rummet gungar i takt för att sedan återigen tassa försiktigt fram och det är däri storheten ligger. Precis som huvudakten runt -77 glider de in i passager utan slutmål.

Undersköna ”Gilbert’s groove” är en funkigt laidback låt där rytmen står i centrum. Stevie Wonder ombord på Ken Keseys gamla skolbuss Furthur på väg mot evigheten. Gitarren bubblar över av behärskad spelglädje och orgeln är så rätt hela tiden. De snubblar in i Deadland och tar sig därifrån med förnyad energi.
Min favorit hittills är ”Kasey’s bones” som med sin snärtighet vägrar släppa taget. Med en enkel melodi i bagaget får de till ett sväng utan dess like. Det är Neals bandkamrat från The Chris Robinson Brotherhood, Adam MacDougall, som håller glöden vid liv med sin orgel. Låtens uppbyggnad landar i jazzterritorium och ändå är det mer funksoul. Det finns element som, för att återknyta det till Grateful Dead, låter Brent Mydland över det hela. De når klimax runt fjorton minuter och då är man för inne i det för att inse hur de minuten senare plockar ner den till ett utforskande jam som får tiden att i princip stå still. Här är det bara Garcia som saknas. 

”Space wheel” har i sin början tagit melodin från ”The wheel” från Jerry Garcias debutalbum men där han och Donna Jean brukade ta låten vidare håller de sig i kosmos ett bra tag framöver. Som ett helande mantra för en hippie ”på väg ner” går de omvägen bara för att vara på den säkra sidan. All oro försvinner när det inte finns några måsten.

På CD 2 börjar det återhållsamma ta plats. Tro för den sakens skull inte att musiken känns grådaskig för det. Det bor så mycket kärlek i varenda ton som bara vill väl. 
Neals gitarr på ”Ginger says” känns igen från Garcia runt -78 och precis som hans forna bandmedlemmar lutar de tryggt på hans förmåga att hitta rätt. 
Skivans längsta spår, ”Farewell Franklins” med sina stadiga tjugofem minuter, plockar fram det bästa ur Neal & co. Med en diffus melodi som bas drar de iväg på upptäckarfärd där Merl Saunders lika gärna kunnat vara kapellmästare. Med små medel ser de till att inte mycket händer förrän de når femtonminutersgränsen. Och då kryper melodin sig sakta på. Inga briseringar eller se-på-mig-tendenser. Man känner att nåt är på väg och det lutar åt en psykedelisk frigörelse. 

Den funkigaste hissmusiken följer med ”Saturday’s children”. I nio minuter låter de som musikerna i Miles Davis band runt -75 innan huvudattraktionen äntrar scenen. De provar sig fram, blir varma i kläderna och njuter av vad de åstadkommer. 
Den återhållsamma känslan dröjer sig kvar med ”Scarlotta’s magnolias”. Halvvägs in går Adam loss och skickar melodin ut på ett äventyr som Neal med varm hand för vidare. Unisont bestämmer de sig för att plana ut dessa eskapader genom att hitta tillbaka till ursprungsgroovet.

”Hat and cane” tar avstamp i ”Dark star” när allt hänger på en lös tråd innan allt faller på plats. Här bjuds det inte på några extravaganser mer än ett försiktigt närmande mot kärnan. Det är bluesigare än någonstans annars på skivan och mer edgy än väntat, ändå så lounge att jag knappt vågar skriva det.
På sista spåret ger de sig på ”Mountain of the moon”, även detta instrumentalt, och med en nutidsstämpel som heter duga. Tom Constantens ande känns närvarande. Akustisk gitarr och vackert svävande synth får 1969 att kännas aktuellt igen. 


Trollbindande vackert och sävligt medryckande är nog rätt talande för Circle Around The Suns prestation som pausmusik. Med drag av Grateful Dead i sig spelar de ändå i sin egen liga och de gör det så eget att ingen ifrågasätter deras intentioner. Musik skapad för ett fåtal tillfällen och med så mycket egenvärde att det lever vidare långt därefter. 


måndag 11 juli 2016

Once there was a time when time and space were one

Ett band jag missade att se med min elvaåring, hopkrupen under en tröja i knät på festivalgräset intill skivbackarna med Danne nu för snart två år sen var My Brother The Wind. Vi var nog rätt tunga i huvudet av både värmen och all öl så vi satt där så gott och bara lyssnade och snusade. Helt ovetande att det var våra svenska musikanter som var uppe och förgyllde kvällen med ett finhamrat gig. Dynamiskt och spännande sökande. 

Jag fick ju ha skivan, så deras LP med en smidig download blev min av nån i bandet i merchen. Sen var det bara att lägga den vid reservdäcket för att undslippa den stekande värmen och hoppas. Vi toppade 45 grader på väg hem. När festivaltröttheten övergått till min plats mitt mellan högtalarna, mitt i soffan och med lite fokus, la jag Once there was a time when time and space were one på tallriken och lät den snurra. När trekvart känns så bra som det gjorde då får man en speciell känsla i kroppen och man inser att oj, här har vi en liten pärla minsann! Och sen spelar man den ett par rundor och hittar mer som vävts in i ljudlandskapet och nöjt konstaterar man att det var ju så här det skulle låta. 

Spacejams är att gå nära kanten, om så längst ut i vår galax, och de passar sig noga för att trilla dit för det är det som händer när nerven försvinner helt enkelt. Vissa skivor har alla de rätta elementen men så drar de ut på det bara för att, liksom. Gränsen är ibland hårfin men når det inte hela vägen så är det bara så. En av mina favoritskivor är debuten med Neu! där ljudbilden är så torr att man tror att membranen i högtalarna ska förtvina. Det händer inte särskilt mycket men det man ändå upplever känns på ett djupare plan. Rytmen är allt.

My Brother The Winds tredje fullängdare har både lugnet och mullret men framförallt rytmen. Den som gör det intressant. Ibland svävar tonerna förbi som i ”Prologue” och landar i ”Song of innocence part 1”. Ronny Erikssons mjukt rullande basgång utgör stommen och Daniel Fridlund Brandt bakom trumsetet ger melodin en rejäl knuff framåt. Mathias Danielsson och Nicklas Barker med varsin gitarr i händerna skapar ren och skär magi. Peter Green, när han spelade så lidelsefullt han bara kunde, känns som en bra referens här. Låten glider in i del 2 med rundgångar och de bara bygger på. Här och i nästa låt, ”Into the cosmic halo” är de lika farliga som Hawkwind. Tvära kast med ”Misty mountainside”. Här ligger rökelsen tung. Congas och fingercymbaler i en raga likt en nattvisa för både gamla och unga hippies.

B-sidan börjar mystiskt och härligt trevande. ”Garden of delights” är en mäktig skapelse på tolv minuter och skulle jag förklara för någon hur svensk psykedelia låter nuförtiden hade jag nog valt denna. Sologitarren är så mycket Bo Anders Persson från Träd Gräs & Stenar det bara är möjligt. Och på tal om Träd Gräs & Stenar är nästa låt tillägnad och döpt efter deras trummis Thomas Mera Gartz. En lågmäld och stundtals dissonant hyllning. Titelspåret därpå är också den laidback. Småjazzig utan någon direkt form men ändå direktverkande. Avslutande ”Epilogue”, komplett med atmosfärisk mellotron och en högst livfull basslinga håller nerven vid liv. Daniels trumspel lämnar inget att önska.


Nästa gång de spelar live lovar jag att vara uppe på fötterna!  


söndag 3 april 2016

Billy breathes

Jag satt hemma i lägenheten och läste Guitar Player. Detta nummer hade ett stort reportage om då nyligen avlidna sångaren och gitarristen i Grateful Dead, Jerry Garcia. Som en liten bonus handlade några sidor om andra jamband och ett av dessa var en grupp vid namn Phish. Då fanns ju inte internet att falla tillbaka på, så jag satte mig på bussen in till Söder-CD i Helsingborg och hoppades på det bästa. 

På P stod deras senaste skiva och för att göra resan mer prisvärd bad jag Jörgen att plocka fram nåt han visste jag skulle gilla. In hearing of Atomic Rooster, sa han och gick in i rummet bakom disken. Det kändes alltid lite exklusivare att få skivor som inte stod i facken! 

Billy breathes från 1996 var bandets sjätte studioalbum och det dröjde inte länge innan jag hade fyra till. Skivan innehöll några omedelbara favoriter så varför chansa att inte köpa fler? Sen dröjde det fram till nu innan jag på riktigt förstod vilken miss det varit att inte fortsätta utöka samlingen. Detta tack vare en vän på Facebook som berättade att han t.o.m åkt till USA för att se dem live. Våra samtal via Messenger övertygade mig att byta ut skivorna i bilen mot mina, då hårt spelade, nu dammiga, Phishskivor. 

Till min förvåning kom jag ihåg många av texterna och delar av mer eller mindre komplicerade partier. Ungarna älskar dom numera, kanske tack vare min totala inlevelse med rattbankande och knästyrning som ju krävs för att få till det perfekta luftgitarrsolot. Men jag tror och hoppas att det är mer än så. Deras musik är full av finesser och oväntade inslag som gör det intressant hela tiden. 

1997 köpte jag liveskivan som följde. Då fattades jag två skivor. När jag gick in för att kolla deras diskografi nuförtiden hittade jag säkert femtio nya. Avskräckande för många, sporrande för mig! Det är många konsertupptagningar och det är där de blommar ut. Paralleller med Grateful Dead går inte att undgå. Vissa låtar blir halvtimmen lång och vem vill gå miste om det egentligen?! Men än så länge känner jag mig rätt grön på den biten så det får bli extra fokus på studioalbumet Billy breathes nu istället.

”Free” låter collegerock för en sofistikerad tie-dyepublik. Stämmorna sitter i refrängerna och tyngden från rytmsektionen är minst sagt påtaglig. Trey Anastasio visar redan på första spåret att han är en gudabenådad gitarrist med kontrollerad rundgång, baklängespartier och två små delikata solon. Men det är nog mest Page McConnells anslag på pianotangenterna som gör låten till vad den är.
”Character zero” går från stillsam akustisk inledning till en elektriskt vibrerande urladdning som håller i tills sista tonen dött ut. Live sparar de inte på krutet vill jag lova!
En låt som fångade mig direkt var balladen ”Waste”. Treys röst kan låta så oerhört skör ibland och med denna enkla låtuppbyggnad i ryggen berör dom nio av tio lyssnare. Två minuter in smyger Jon Fishman in på trummor och förstärker melodin. Pianopartiet lyfter den ännu ett snäpp och när gitarrsolot som utvecklar sig mot slutet övergår i en försiktigt plockande banjo är det bara så vackert.
”Taste” är en rytmiskt krävande låt. I solopartiet är det mycket att ta in. Men hur komplicerad den än kan kännas är det bara att inse hur tajta de är ihop. 

Instrumentala ”Cars trucks buses” låter som en demo skickad till Stax som refuserades eftersom den var för skitig och elek för distribution. Den är stundtals riktigt psykedelisk. Mike Gordons bas är stöttepelaren och orgeln så medryckande att det är stört omöjligt att värja sig.
Med akustisk gitarr, piano, ihärdig bas och smygande cymbaler vaggas man till ro i ”Talk”. Trey låter väldigt likt Nick Drake här. Visst är detta en mellanlåt men så väl placerad att man inte vill ha nåt annat.
Ah, ”Theme from the bottom” tar vid! Verserna är suggestiva, refrängerna korta och upplyftande. Detaljrikedomen stor och efter ett stegrande solo står de tätt ihop i ett a cappellaparti som det mest naturliga här i världen. Urladdningen därefter känns i hela kroppen vid rätt volym.
”Train song” låter som en inspelning under depressionen. Hängselbyxor med gödselfläckar  och ett långt grässtrå i mungipan verkar passande här. 
Nästa passage heter ”Bliss” som stryker medhårs i sann 60-talsanda. Basen genom ett par rejäla högtalare går inte av för hackor.

Titelspåret är även den en stillsam skapelse med vacker stämsång och banjo. Då två minuter återstår byter den skepnad och de laddar för en grandios final.
Treys sköra röst spricker nästan i ”Swept away” men bandkamraternas änglalika körsång stöttar honom hela vägen i mål. Lite drygt en minut lång.
Något lite längre ”Steep” låter som en Gentle Giantlåt med illavarslande munksång. Det är mörkt och aningen kusligt tills gitarren i ”Prince Caspian” försiktigt bryter in. Samspelet med pianot är bedövande vackert. Rock’n’rollsoundet på Treys gitarr när de höjer temperaturen gör mig lika glad varje gång och texten som sjungs om och om igen förstärks återigen av stämsång. Efter en raspig sånginsats plockar de ner låten till i princip ingenting. Skivans avslutande tjugofem sekunder är nog allt utom ingenting och då väljer de ändå att tona ner. Ingen idébrist direkt.


Skivan är nu tjugo år men absolut lika bra. Då var den deras kronjuvel enligt mig. Nu saknar jag så många att jag inte är säker på att det stämmer längre men den är en bra startpunkt för den ännu oinvigde.


fredag 22 januari 2016

Klossa knapitatet

Jag kände äventyrslustan härförleden när jag städade. Grabben hade precis spelat Kiss första och jag kontrade med Samla Mammas Mannas Måltid. Omslaget skvallrar inte ett dugg om hur musiken låter. Snarare tvärtom. Jag fick ju spela i alla fall halvhögt eftersom jag for omkring i huset och frun min satt och knåpade på datorn i vardagsrummet. Jag stod i köket när jag hörde -Nu stänger du av detta innan jag får spel! Våra arton år ihop hängde på en skör tråd så det enda jag kunde göra i det läget var att dansa loss utav bara helvete mitt framför henne. Ett leende smög sig fram och när jag febrilt lät fingrarna jobba på luftgitarren bad hon mig att åtminstone sänka lite. 

Dessa ekvilibrister till bandmedlemmar är nästan för bra för sitt eget bästa med komplicerade arrangemang och furiös instrumenthantering. Glimten i ögat intakt. De ger järnet, tvärbromsar och byter riktning som det mest naturliga här i världen. Efter ett par genomlyssningar känns det som att man förstår vad de vill ha sagt. Detta till trots att musiken saknar text. Och nog för att det är jazzigt men det lyser igenom en hel massa andra influenser som omsorgsfullt stoppas in i mixen.

När Miles Davis lät John McLaughlin sköta gitarren kunde de låta precist stökiga med många bollar i luften men inte ens det blir en rättvis jämförelse. Detta är ett otämjt svenskt vidunder med internationell glans som gör sin sak, vad än det är, och de gör det fullt ut. Men där Måltid tänjer på varenda påhittad musikalisk gräns har de på plattan efter sansat sig något. Det är ett myller av taktbyten och härligt knasiga idéer på Klossa knapitatet, tro inget annat, men det känns mer genomtänkt och logiskt.

Hade jag, Gud förbjude, spelat i ett instrumentalband skulle jag förmodligen lagt lika mycket tid på att hitta på låttitlar. Samla verkar tycka det är lika skoj då de bjuder på titlar som ”Oförutsedd förlossning”, ”Uvertyr till snäll häst” och ”Även oss får tiden åldras Spamodskij Engelbert Humperdinck blues”. Favoriten här är väl ändå ”Musmjölkningsmaskinen”. Den och ”Liten dialekt” är skivans mest progressiva med spår av Zappa, King Crimson och finsk jazz. 

Skivan drar igång med ”Ingenting”. En naivt medryckande folkvisa där Lasse Hollmer först tar kommandot vid pianot. Coste Apetréa smyger snart jämsides upp och innan man vet ordet av är man i Samlaland. Tre låtar är bara dryga minuten lång och ”Sucken” låter faktiskt lite svårmodig, ”Kom lite närmare” får mig att tänka på tjeckoslovakisk tecknad kortfilm visad på SVT runt -82 och sen har vi titelmelodin där Brynn Settels spelar fingrarna varma på sitt dragspel i en klagande, rysk ton. 

”Långt ner i ett kaninhål” känns som självaste kärnan i deras musik. Det är dramatiskt, eggande och spontant. ”Influenser” startar som ett friformsjam men med suggestiv kraft naglar den sig fast. Den känns på sina ställen passivt aggressiv med sin lockande ton, likt en ångerfull näck i grunden och korta explosionsartade utflykter som avledande manövrer.  Avslutande ”Ramlösa kvällar” är nog ingen hyllning till det kolsyrade vattnet på ett sent AA-möte utan en påminnelse om att man är fri att göra vad man vill så länge det inte skadar någon annan eller att man begränsar sig själv. Det är svårsmält som livet självt kan te sig emellanåt och bör ses som belöning för den modige.

Jag la Creedence i CD-spelaren och såg hur Marina på en gång blev sig själv igen. Jag hade varit modig där en stund men det var dags att ge och inte bara ta. Samla Mammas Manna i all ära men ett rent hus och en nöjd fru slår det mesta!


<span>

lördag 9 januari 2016

Set the twilight reeling

Jag gick in i en bokaffär för att köpa en trilogi till min fru och väl framme vid kassan säger den trevliga expediten att det är fyra för tre. Jag valde i all hast Lou Reed - Ett liv, av Mick Wall och ställde mig återigen sist i kön. Det var väl ingen djuplodande läsning men bra att ta fram för en stunds avkoppling. En söndagseftermiddag var boken utläst och sugen som jag var på att höra han och John Cales album Songs for Drella vandrade jag ändå förbi en centimeter och kom på att jag inte spelat Set the twilight reeling på säkert tio år.

Lysdioden på förstärkaren stod sen innan på elva, halv tolv så när rundgången i ”Egg cream” drog igång visste jag med en gång att detta skulle bli en omtumlande upplevelse. Jag hade glömt hur brutal elgitarren lät och hur skitigt han fick den att bete sig. 
-Pappa! Sänk!, rusade barnen in och skrek i kör men det var redan för sent. 
Min nuvarande stereo presterar mycket bättre än den jag hade senast skivan låg i så det blev en rejäl skjuts framåt samtidigt som jag pressades bakåt ner i soffan omgiven av detta mäktiga sorl. Produktionen är genomgående lysande för övrigt.

Lou var en ganska märklig filur egentligen. Han ville toppa listorna men fick egentligen bara en hit i form av ” Walk on the wild side”. Alla Velvet Undergroundalbum ignorerades och hans första soloplatta sjönk som en gråsten i Finjasjön. Med David Bowies hjälp kom mästerverket Transformer och liksom för att stoppa sin framfart på listorna valde han att ge ut Berlin. Ett album så dystert både i text och musik att man nästan inte står ut. Att det precis som med Velvet Undergrounds katalog numera räknas som en milstolpe gjorde inte saken lättare för hans redan kantstötta förhållande med skivbolagsbossar. Spiken i kistan slog han i två år senare med Metal machine music. Fyra dissonanta ”låtar” fördelade på två vinyler. Hade inte Charles Manson redan suttit inne på livstid för mord hade det kunnat sluta riktigt mycket värre. 

För att hårdra det blev han inte särskilt intressant igen då 1989 års New York släpptes. Därefter kom Songs for Drella och Magic and loss, båda födda ur sorg och saknad och obligatoriska i samlingen. Efter Set the twilight reeling tappade jag intresset för honom och gjorde mig till och med av med ett par intetsägande skivor. Ut med skit, in med nytt!

1996 känns, när man skriver det, inte särskilt långt bak i tiden men det har alltså gått tjugo år sen dess. Då var den helt okej, nu är den faktiskt riktigt bra. Då kändes bookleten för mycket gubb-Pavement, nu, ja det gör den än idag. 

Vidare då? Jo, de feta gitarrerna återkommer i ”Sex with your parents (Motherfucker) #2”, där han för första gången i sitt liv tog gitarrlektioner för att få fram rätta groovet. ”Riptide” varar i knappt åtta minuter och här låter han som en källar-Hendrix i ett sakta malande jam. ”Finish line” låter som hämtad från Songs for Drella med en akustisk dramatik som till sin fördel aldrig utvecklas vidare. ”Trade in” går i samma spår tills en minut återstår och han med sin kaxiga New Yorkattityd slänger ur sig ett -Huh och drar plektrumet över strängarna i en kraftigt distad ton.

90-talet representeras bäst på låtar som ”The proposition” och ”Adventurer” där känslan av klubbspelning är ledordet. Det är proffsigt och slafsigt på en och samma gång.
”Hookywooky” är mycket bättre än titeln kanske vill påskina. Den smått hysteriska körsången i slutet är ett riktigt glädjeämne. Här tittade för övrigt Marina in i rummet och sa att det var en bra skiva!
På ”NYC man”, ”Hang on to your emotions” och avslutande ”Set the twilight reeling” spelar Lous gamla vapendragare Fernando Saunders bandlös bas och det gör nåt alldeles speciellt med låtarna. Tempoväxlingen i sista låten kan kännas onödig men nej, det är bra precis som det är.


Enligt mig klarar man sig med åtta av hans soloplattor och de fyra studioalbum han gjorde tillsammans med Velvet Underground. Han har sparkat upp dörrar för mig och gjort att jag bläddrat fram skivor jag förmodligen aldrig känt till annars. När vi var i New York i september 2001 hade jag en känsla av att träffa honom på gatan och granskade varenda krullhårig lite extra noga. Jag fick nöja mig med att skaka Ice T´s hand och passade på att fråga -Any sight of Lou Reed? Naw, man!