Min sida i cyberrymden där jag delar med mig av mina tankar om musik i alla dess former

onsdag 26 januari 2022

Monsters eating people eating monsters...

 


 Första gången jag hörde Monsters eating people eating monsters… satt jag i skivbutiken och ändå valde jag en annan platta. Nästa gång slog jag till. Efter det spelade jag den säkerligen tjugo gånger på raken. Jag tror inte att det hänt någonsin tidigare i min skivköparkarriär. 


 Allt satte sig i muskelminnet på mig och under dagarna, långt ifrån stereon och fåtöljen, gick skivan på mental repeat. Och då var ändå 2020 ett riktigt bra musikår. Klart jag var nällad att skriva om Frankie & the Witch Fingers men tokhyllningar tenderar att bli smått enerverande läsning med en massa adjektiv som ska överglänsa varandra. 


 Veckorna gick och Miles Davis och Grateful Dead kom in i medvetandet igen. Och lite nya vinyler så småningom. Hux flux stod det 2022 på almanackan och när jag bläddrade i samlingen en kväll stannade jag till och konstaterade att över ett år gått utan en enda lyssning. Att den skulle hålla måttet visste jag men att varenda liten detalj fortfarande satt där kom faktiskt som en överraskning. Jag blev 43 år igen! Härliga tider.


 Som nykomling fick jag reda på att denna numera L.A-baserade grupp släppt en handfull album sedan tidigare och att även dessa höll hög klass. Två av dessa är beställda i detta nu på spräcklig vinyl. Omslagen är för det mesta riktigt ögongodis även om just denna känns lätt epilepsiframkallande. 


 Dylan Sizemore har något som trollbinder mig. Hans säregna röst och närapå nördiga fattning om sin Gibson SG. Och de bitvis riktigt mörka texterna som naglar sig fast. Hur de verkligen skapat ett konceptalbum som nog inte nödvändigtvis måste ses som ett sådant, där partier eller hela låtar mer känns som nödvändiga passager än enskilda spår gör hela skillnaden. För när det smäller till så smäller det utav bara helvete. 


Åtta minuter långa “Activate” börjar med en hel hop percussioninstrument för att senare bli en storstadsdjungelrytm där ingen i bandet backar för något. När intensiteten lagt sig hör man ännu tydligare hur tajta de är och hur mycket finesser det bjuds på. Som ett längre outro glider de vidare in i “Reaper” som med progressivt tålamod lockar lyssnaren till ett lugn som två gånger om blir brutalt överkört. Kort men intensivt och så befriande när det väl kommer.


 Hårdkokt garagerock med drag av The Soft Machine. Går det ens? “Sweet freak” är så cool det bara går och så välspelat och dynamiskt att det nästan blir för mycket att ta in. “Where's your reality?” höjer om möjligt pulsen till den milda grad att det bara inte går att värja sig. Smattret från virvelkaggen, den pumpande basen och Dylans desperata röst är som en adrenalinspruta rakt in i reptilhjärnan. Passande nog jammar de vidare i “Michaeldose”. Visserligen ganska intensiv den också men ändå som ett avbräck från resten av A-sidan.


 Minuten långa “Can you hear me now?” är en funkigt groovy liten inledare som övergår till “Simulator”, albumets mest statiska melodi. Två minuter in återvänder de till samma groove och då förstår man hur sammanflätad B-sidan redan ter sig. Ett psychstökigt parti och sen tillbaks till det där statiska som tvingar sig in igen. Mäktigt är nog ett passande adjektiv här.


 Passagen “Urge you” är precis lika nödvändig som “Any colour you like” från The dark side of the moon. Småjazzig i sin natur sprider den ett välbehövligt lugn som man instinktivt bara vet att man inom kort måste släppa. “Cavehead” står nämligen på tur. Tänk Sonic Youth på en näst intill ohälsosam diet James Brown och sen att deras egon bara måste göra sin egen grej av det. 


 Avslutande “MEPEM…” pågår i drygt åtta minuter och känslan av en apokalyps har väl aldrig känts så eggande som här. Sjuttiotalstungt med nutidsrundgångar och ren och skär paranoia som de självklaraste ingredienserna. Ingen tillfällighet att den ligger sist placerad på plattan.


 Frankie är för övrigt Dylans katt.



tisdag 18 januari 2022

Outlaw R´n´B

2013 släppte Night Beats LPn Sonic bloom. I åtta år var jag helt
omedveten om detta. Och när jag väl fick höra ett smakprov därifrån blev det ju så att jag kastade mig över resten av deras diskografi. Och i början av sommaren 2021 släpptes ett helt nytt album. Gud så passande!

Omslaget var så grällt att jag nästan anade oråd. Och en cowboy med en röd prick i pannan? Inte någon fingervisning på vad som väntade direkt. Eller var det? Efter första genomlyssningen visste jag knappt vad jag tyckte. Det lät fräscht och nytänkande men allt jag läst om gruppens enda stadigvarande medlem fick mig att tvivla lite grann ändå. Var Danny Lee Blackwell så svår att samarbeta med? Har jag som lyssnare ens något att säga till om om nu så är fallet? Absolut inte. Hur som helst stod han ensam kvar när Myth of a man spelades in med Dan Auerbach vid mixerbordet. Garvade Nashvillemusiker gjorde jobbet och det lät väl mer som ett soloprojekt än något annat och samtidigt sketabra. Outlaw R&B var i princip en skiva jag var mer eller mindre tvungen att införskaffa utan att ifrågasätta alltför mycket. 


Första låten, “Stuck in the morning” är både upptempo och aningen sävlig med ett 60-talssound förankrat i nutiden. Dannys röst låter som de där höga tonerna som Marty Balin i Jefferson Airplane kunde ta.


“Revolution” är skitig, fuzzig och supertrallvänlig på en och samma gång. En låt som fastnar direkt. Ända sen debuten har gitarrsolona haft sin grund i r´n´b men oftast svämmar psykedelian över och tar lyssnaren lite längre ut på äventyr. Här gnisslar det till med besked i precis rätta proportioner. 


Skivans mest olycksbådande melodi står “New day” för. Det är inget beckmörkt över den men känslan smyger sig på. Lite som Devendra Banhart utan sina ångestdämpande tabletter.


Jag hör spår av Johnny Cash och Lee Hazlewood i “Hell in Texas” som med sitt akustiska komp får understöd av en kraftigt vibrerande elgitarr. Mer svartvit cowboyfilm med en huvudkaraktär som bara känns måttligt pålitlig blir det bara inte.

 Som en skön mix av 13th Floor Elevators och någon storhet från skivbolaget Stax sjuder “Thorns” av mystisk spelglädje. Detta är skivans kortaste spår och med tiden har det nästan retat mig. Som tur är kommer “Never look back” för att avsluta A-sidan och vilket skönt retrogroove de får till. Go-go-dansaren i en får bränsle från första stund plektrumet möter strängarna och när kören lägger sig i är allt precis så bra som man nästan bara vågar fantisera om. 

 Nästa LP-sida är psychigare från start med modifierad sång och ormtjusargitarr. “Shadow” låter mer brittiskt svår än något de tidigare gett sig på. Slagverk och synth breddar ljudbilden. 

 Helt klart ruffigare än nåt annat på plattan drar “Crypt” igång. Trummor och bas bestämmer här. Bäst att lyda. Det vilar en desperat känsla över denna. Lite som när Lou Reed visste att John Cales dagar var räknade och samtidigt drog nytta av det uppe på scen.


Längsta låten är inte helt otippat den flummigaste och redan första gången jag hörde den förstod jag att något mer än de inledande två minuterna stod på tur. Live kan nog vad som helst hända. “Cream Johnny” känns oberäknelig som en Pavementkonsert när det begav sig.

 

 “Ticket” är, och detta beräknar jag enbart på hur hi-haten används, skivans punkigaste alster. Wipers på egenplockade toppslätskivlingar känns som en bra referens. Stökigt, nödvändigt, provocerande för de utanför umgängeskretsen och helt perfekt inför avslutande “Holy roller” som för tankarna till Hawkwind och The Velvet Undergrounds magnifika ljudmattor.  

 Mångfalden i denna produktion gör Outlaw R´n´B till en så mycket större upplevelse. Det känns speciellt och som lyssnare är det en aspekt som är direkt avgörande. Och känn in titeln. Laglös R´n´B. Blir det coolare än så egentligen?



 

tisdag 11 januari 2022

Admonitions

  

Min Samsung S10 och Spotify har nog något ouppklarat ihop. Jag som själv benämner mig som analog ut i fingerspetsarna har faktiskt förstått idén med att följa en artist. Aha, man får notifikationer när något nytt släpps? Sign me up! Därför blev jag så paff när en kompis tipsade om en låt från Endless Boogies nya LP. Släppt redan i november? Märkligt, mycket mycket märkligt. 

Det var “The offender“, öppningsspåret på Admonitions, som strömmade ut. Tjugo minuter lite drygt och precis det jag behövde där och då. 2021 var inte mitt musikår på långa vägar så det var tack vare detta Messengermeddelande jag äntligen fick beställt denna och två andra starka plattor. 

Endless Boogie jammar, fixar och trixar och har gjort det i snart tjugofem år. Allt har inte hållit världsklass men snudd på. Skillnaden denna gång är att de lyckats hålla allt intressant även om eller kanske på grund av att de valt att slå ner på tempot på hälften av materialet. Sen är det alla detaljer som gör albumet komplett. Alltifrån de suggestiva fotografierna från baksidan, mittuppslaget och innerkonvoluten till texten på klisterlappen med Domusmärket. Sånt som gör ett köp komplett helt enkelt.   

Paul “Top Dollar” Majors New Yorkdialekt är så bred att jag inte ens vågar ta reda på vad han sjunger om ibland och hans grymtande är intakt från tidigare släpp. Det monotona sväng som blivit deras signum är ständigt i rörelse så det är inte svårt att göra kopplingar till Träd Gräs och Stenar.

“The offender” är lite struttig och jammandet känns som en musikalisk dialog med högt och lågt i registret. Ledordet är att de hellre väntar in än tar för sig. Och då händer det grejer. De låter stundtals lite som Cans rytmsektion med två hugade gitarrister som kastar sig ut i nya äventyr. 

Fyra låtar av sju är inspelade i Sverige och tre av dem tar upp hela B-sidan. “Disposable thumbs” låter som om Groundhogs kidnappat Captain Beefheart för att få ihop den ultimata paranoialåten. Rösten är rossligare än någonsin och gitarrtonen biter ifrån direkt. 

Boogierock blir varken stöddigare, skitigare eller mer medryckande än “Bad call”. En riktig no-brainer med en smått fantastisk text. Alla mår bra av denna!

Kurt Vile har jag i princip noll koll på men har ändå förstått att han är en av de stora på den amerikanska alternativa rockscenen. “Counterfeiter” innehåller inte alls särskilt mycket text. Ändå har jag inte uppfattat nånting. Tror knappt det spelar någon roll faktiskt. Det är väldigt små nyanser i jammandet tills de helt plötsligt låter som Neu!. 

Skiva nummer två är betydligt lugnare och precis som den föregående tar nästa låt upp hela C-sidan. “Jim Tully” fick mig att googla. Vem sjunger de om? Tydligen en författare på 20- & 30-talet som skrev lite som han kände för och som fick ta en del stryk för detta. Men vem rår egentligen på en irländare? Här är Endless Boogie lika tålmodiga som International Harvester kunde vara och ekvilibrister undanbedes utan att ens ha fått chansen. Ändå växer det fram en moppemustasch på mig under dessa tjugotre minuter. Kanske för att Bo Anders Persson visat vägen förut? 

“The conversation” är så lågmäld att det nästan gör ont i själen. Till och med Nick Mason hade haft svårt att spela så här sakta och lite. Som Spotifylyssnare och som svensk kan jag nästan påstå att jag hör ett vemod som ingen annan än en nordbo med säkerhet kan placera. På 33,3 varv per minut i köpt version slår dessa övertygelser in. 

I princip sex noter i sex minuter och sen inget annat. “The incompetent villains of 1968” är på pappret en rätt lam historia. Med tonarmen nere och sinnet öppet är det dock en helt annan sak. De variabler som bjuds har nog allt ett lysergiskt sinne är så gott som beredd på och fräscht nog för att tas på största allvar. D-sidan slutar i både monotoni och nytänkande och aldrig förr har väl en distortion låtit så i nuet? 

Endless Boogies senaste skiva är helt klart deras starkaste och mest varierade hittills. Jag skulle ha gått på Copenhagen Psych Fest 2016 men något (vem vet idag?) kom emellan. En massa riffande och hålligång där och då och allt sånt. Hade jag vetat då vad jag vet nu skulle jag aldrig ha missat det.



söndag 24 maj 2020

Ljungens lag

 I slutet av förra året hörde jag talas om en grupp som döpt sig till Råå för första gången. Min kompis hade av en slump trillat över en EP där det svartvita fotot på Bob Houghton och Egon Jönsson egentligen var det som fick honom att trycka Play. "Samma lika" hade strömmat ut genom hans datorhögtalare och den entusiasm som jag hörde i rösten när han senare lät mig ta del av den slog en helsideannons i vilken musiktidning som helst med råge. Flera månader senare såg jag att Himmelsblå som den heter var en coverplatta. Ändå låter den så egen det bara är möjligt. 

 Jag hade fallit pladask för skånsk electronica. Eller nåt ditåt i alla fall. Vad jag inte hade en susning om var att bakom projektet stod The Cardigans basist, Magnus Sveningsson. När jag även fick reda på att folk från malmöbandet Ved var involverade föll polletten ner. Dessa såg jag som förband till Hallogallo (Neu! i ny skrud) och deras EP Gershwins pipe följde rätt logiskt med hem.

 Jag tror inte ens att Emmerdale var släppt när The Cardigans en solig eftermiddag på musikfesten Tullakrok, inklämda mellan lokala band, ställde sig på scenen och bjöd på sin solskenspop. Det dröjde inte länge innan den stod i skivhyllan heller. Sjutton år gammal kan jag inte påstå att det var basisten som var det avgörande kortet. I storblommig 60-talsklänning stod Nina Persson och sjöng så hormonerna varken visste ut eller in.

 Nu i år släppte Råå en ny fullängdare. 500 ex. The Cardigans sålde förmodligen samma kvantitet enbart i Förslöv när de väl slagit igenom. Ändå hör man att det är hit Magnus alltid velat komma. Slippa spela playback för argentinsk TV och svara på en uppsjö av mer eller mindre dumma frågor under en promotionturné. Att bara hitta lugnet igen.

 Råås musik känns lite som nattåget till Berlin som lunkar på i sin egen takt och sedan står på perrongen vid utsatt tid. Pulssänkande och ändå med den nerv som håller en kvar hela vägen. Där Himmelsblå visat upp en något mer statisk sida kom Ljungens lag med mer organisiskt material instoppat bland beatsen.

 Första låten härifrån, "Allt vi passerar är på väg hem", länkade jag direkt till en kompis som bara hade en sak att klaga på. Den var för kort! Bebe Risenfors basklarinett lugnar varje orolig själ till ett sakta men försiktigt guppande komp. Musiken stannar upp och ett pianoanslag, några påkallande percussionslag eller en rundgång drar igång melodin igen.

 "Ett spänningsmoment senare" är mer upptempo som utan att för den sakens skull får en att leta upp dansskorna. Det låter en del 80-tal här rent produktionsmässigt. The Knife känns som en någorlunda bra jämförelse.

 Titelspåret bär drag av Harmonia toppat med en klarinett i vackraste moll. Tempot är åter lågt. Synthkompet skulle kunnat ha varit början på en låt med ett avslutande crescendo men de tassar på och håller sig till sitt. Återhållsamhet är en dygd.

 Förprogrammerat trumkomp och en snillrik synthslinga är basen i "Bid din tid videung". Förstärkt med piano och lyhörda slagverk visar de vägen till ett stilla äventyr.

 Ljuden hoppar från ena högtalaren till den andra och en minimalistisk elektrisk bastrumma håller takten innan ett afrikanskt anslag ger sig till känna. Tänker lite på Talking Heads när jag är mitt uppe i den. Med sina blott två och en halv minuter är "Improduktion" en ganska udda inledning på b-sidan.

 Gitarristen i The Velvet Underground bemästrade kakafonin i låtar som "The black angel's death song" lika naturligt som skörheten i t.ex "Pale blue eyes". "Sterling Morrison" är en fantastisk hyllningslåt med den största dos pop vi bjuds på detta album. Magnus basspel utgör stommen och de svävande syntharna fyller i.

  "Sofflåst" är electronica i full blom. Det är lika enkelt som det är svårt men aldrig förutsägbart. Har man kommit så här långt in i skivan är det precis det här man vill ha ändå.

 På "Vispen" är det första gången man hör röster. Samplat från Novicat de Soeurs Missionaires LP Lipa Kodi Ya City med en körsång så klagande vacker att man bara måste stanna upp och lyssna.

 Sist på Yo La Tengos album And then nothing turned itself inside-out ligger "Night falls on Hoboken". Sist ut på Ljungens lag ligger "Natt faller på Holma". Låtarna i sig är inte alls lika men precis som när Yo La Tengo fäster blickarna i golvet och blir aningen introverta känns Råå här. Effektiva trummor, basklarinett bara där den behövs och mullrig feedback som letar sig fram.

 Och omslaget är nåt alldeles bara det. Dimhöljda berg med betande får i förgrunden inger ett lugn i mig och att konstnären är okänd spär på mystiken.

https://open.spotify.com/track/508QFxsUjH2EQzLx3T30Cs?si=51whz7jeRGeEZvsBEC9cmw


torsdag 5 mars 2020

Rose City Band

 Instagramkollen med hembryggt Skånerost och under en filt i musikfåtöljen. Moon Duo promotar ett vinylsläpp i vitröd rosprakt och jag liksom bara vet att det här, det är bra grejer det. Innan jag scrollar vidare är "Rip City" igång. Låt på låt tills skivan är slut. Brorsan som passande nog driver skivbutik blir underrättad nånstans halvvägs men han möts bara av NOT IN STOCK...

 Tusen ex, tusen andra ägare. Tradigare än nåt ju. Vi förblir följeslagare lite närhelst via Spotify i alla fall och en lugnande känsla om ett nysläpp i rena rama realtid slår rot. Ett par veckor senare läser jag på Moon Duos Instagramkonto att det faktiskt har tryckts upp fler kopior. Thou shalt believe! Ett datumsläpp är angivet och jag ber brorsan att hålla sig framme. Inte sent därefter är beställningen gjord och tanken på att få höra detta från golvhögtalarna lever jag på än idag. Det är nämligen så att det är första gången jag skriver om en skiva jag ännu inte har i samlingen. Men vetskapen att jag ska hämta hem henne på lördag gör det hela mer legitimt.

 Anledningen till att Moon Duo (och Wooden Shjips) lagt upp info om gruppen är så enkel som att Ripley Johnson spelat in och producerat en alldeles egen skiva. Och det hörs. När Wooden Shjips är som mest monotona och laidback träder man in i deras helt egna värld och trots att det rent genremässigt skiljer sig avsevärt mellan dessa akter känns det igen direkt. Få ackord, full frihet. Rose City Band spelar country, space jam country om man så vill. Det är sävligt och skört och det svänger gott om dom.

 "Rip City", där det startade, är en optimistiskt laidback förstalåt där det tar, vet jag nu, sju sekunder innan man är hemma. Sen följeslagaren trummorna på det. En kort vissling som i -Sätt dig ner och lyssna nu bara! Och den passionerade rösten ovanpå alltihop. En sparsam sologitarr mynnar ut i ett mäkta trolskt solo. Förstärkt med det sorgligaste som finns, långa molldrag på munspelet. Inte konstigt att man lät skivan spela.

 På "Wide roll" är man i mid-tempotakt och möts av ett smittsamt medryckande litet gitarrkomp. Omöjligt att inte smånicka till. Första solot kommer runt två minuter och här håller han igen lite på psychen. På det andra inte. En låt som gör en glad och mer än väl gott.

 Tempot är lågt i "Me and Willie", "Loser"-lågt. Låten där Jerry Garcia kunde få ur sig de där riktigt heta ärliga tonerna. Ripley känns lite som honom här. En sju och en halv minuter lång färd in till drömlandet. Mot nedtoningen glider han in i lite blues. Varför inte liksom? En makalös produktion.

 Som om Torsson klivit in i studion för att bidra med nåt på amerikansk mark drar "Wandering feeling" igång. Riktig lunkarrock som glider in i sitt för att lika lätt bli hämtad på nytt av melodin. Har nog faktiskt inte hört ett enda ord av texten. Körsången bakom gitarrsolot i slutet är rätt.

 Ett småtrixigt, ständigt i rörelse, bubblande komp inleder i en halv minut. Sen visar sig gitarren genom boxar och pedaler lika länge. Sångmixen, dränkt i eko sätter ett annat ansikte på låten direkt. Till det toppar han med en hawaiigitarr då och då. Solot låter lite som Dead gjorde runt -78. "Rivers of mind" är i sanning ganska psychig och det händer mitt framför öronen till detta föränderliga, bubblande komp. Kul också när trummorna flyttas fram i ljudbilden ett tag. Och den extra akustiska gitarren.

 Jammigast på skivan är utan tvekan "Fear song". Bara drivet från ljudet av plektrumet mot den akustiska gitarren som matar på och matar på är nåt att ta in. Bryggan är jag dock inte så förtjust i men det släpper man ganska fort. Hans dubbla solon i knappt fem minuter i en välproducerad miljö får tja, faktiskt tiden att stå still.

 Det är med avslutande "Fog of love" man känner hur kropp och sinne liksom format sig efter Rose City Band. Hur musiken med lätthet plockat bort allt runtomkring och trots sina utsvävningar fått en att behålla lugnet. Här är tempot lågt igen och gitarrfigurerna inte de mest givna. Det vackra i samklang med det oväntade. Skönt så.

 Ripley Johnson hoppade i bootsen, bröt av ett långt grässtrå och stoppade i munnen och fick till något unikt i sin hemstudio. På lördag sliter jag av plasten och höjer en smula. Rose City Band på 33,3 varv i minuten känns ju redan som besvarad kärlek.



måndag 3 juni 2019

Under Diana & Untamed

 Det var en disig höstmorgon, året var 2014 och jag gick igenom ett av alla nyhetsbrev från leverantören i Holland. Sökte upp ett band som döpt sig till Ill Wicker och bländades av ett riktigt vackert omslag. Drog igång deras debut Under Diana och småhoppade in i låtarna och konstaterarade besviket att konstverket runt dessa strikt limiterade skivor kom från ett gäng medeltidsgycklare.

 Folkmusiken fick sig en rejäl törn när jag först läst om The Incredible String Band och sen hörde deras första LP på CD. Tröstade mig med att The 5000 spirits or the layers of the onion (känn in titeln bara) med det smått fantastiska omslaget var från det beryktade flumåret 1967. Samma skit. Denna musikform har via TV och film gestaltats av ständigt klämkäcka dvärgar med varsitt redan då antikt stränginstrument i händerna, som glatt tar emot en välriktad spottloska någonstans kring torget vid folkfesten som lockar med ljummen mjöd och ett par välriktade bödelsvep. Ibland blir det ett fritagande, ibland dör de dömda schemaenligt men en sak är säker och det är att dessa lovsånger i dur med darrig ton om rimfrost på insidan av fönstret (Åh, den som ändå hade ett) eller den om hur farmors ben först blev blått och sen bara föll av och kom att nära gårdens get i ett par dagar framöver, inte känns relevanta i min tid.

 Jag beställde en skiva nyligen och inuti kartongen låg även några häftade A4-ark med målande beskrivningar om bolagets egna släpp och ett par till. Välspelad folkmusik stod det bland annat. Med ett klick startade Spotifyappen och visst kände jag igen omslaget. "Fret" drog igång med den där verbala jojken och jag visste egentligen att jag begett mig alltför långt ut på en toleranskrävande musikalisk tidsresa. Ändå lät jag den spela. Det var en sån morgon. När de åter nådde sången mot slutet på spår nr 2, "Vassal of the sun", hade de i ett flera minuter långt instrumentalt parti dessförinnan med små medel och stor musikalitet, fått mig att sitta blickstill och bara känna in. Jag gav mig fan på att förlika mig med sångspråket där och då.

 Skivan spelade vidare och jag skrev ett mejl och hoppades dessutom på ett Tjärnen-ex. Tio stycken gjorda. Den brutala sanningen var att häftet mest kommit med som en diskografi i print. Mycket var slutsålt sedan länge. Hittade ett ex i Frankrike och för att vara på den säkra sidan beställde jag via postorder även deras senaste släpp, Untamed. Den skummade jag faktiskt bara igenom på Spotify för att på allvar få sitta ner i fåtöljen och ta del av. Fransosen cyklade förmodligen inte ner till byn med skivan förrän alla hans baguetter var slut så uppföljaren fick min fulla uppmärksamhet i ett par dagar.

 Det luktade fortfarande grillad hare långa vägar, tro inget annat, även om öppningsspåret vittnade om en tanke bortom tid och rum. Fiolerna och handtrummorna i "I was here when the sea was young" eldade på varandra. Som en scen från Braveheart utan en enda engelsk soldat i bild. Sjöng dom inte bättre nu till och med? Undersköna "The charm on your chest" med sin fem minuter långa instrumentala passage förde tankarna till vad som hände när jag försvann in i "Vassal of the sun".

 Vanligtvis spelar jag inte skivor jag äger i fast form på Spotify men jag gick ju ändå i timmar varje dag på jobbet och fixade med det sista. Solen sken nästan konstant och ur fickan strömmade i alla fall en gång mellan dessa åtta timmar något av albumen. Kanske var det pröjset under tiden som fick klagovisan "Iblissa" att lossna. Nu känns den på allvar puritansk. Fanny och Alexander-mood. Press play.

 "The trials of madame Dillner" bär även den på ett vemod som spelats i generationer. Engelsk folkton möter svensk och övergången blir smärtfri därefter på Untamed avslutande "Min levnads afton/Twelve men". Tänk klassisk gitarrduo i den lokala kyrkan och du är den som till slut höjer tändaren. När Emma och Thea börjar sjunga kommer jag att tänka på hawaiianska duon These Trails och fiolstycket som följer skulle kunna stå signerat Mats Glenngård. Glockenspiel används med fördel under båda albumen och här förgyller det ända in i slutet.

 Frisinnade "Nicor" på sina stadiga tio minuter känns obestämd i sin natur och i allra högsta grad levande. Då de plockar upp melodin mot slutet kan jag med säkerhet säga att -Den känner jag i alla fall igen! Man känner sig inte obekväm däremellan men inte heller helt trygg. Där "Nicor" saknar skärpan tar "Silent impulse" vid med bibehållen glöd två år senare. När halva låten återstår tar rytmerna över. Två lika envisa violinister piskar på stämningen och Ebba bakom percussionsetet slår handflatorna vita. Shamanerna dansar framför elden.

 7:25 långa "Darkling woods", sist placerad på debuten, går från Skörbjugg 2.0 till ett ödesmättat fylleslag, för grovt för historieböckerna att återge. Här i händerna på sex folkmusiker från Göteborg. "Earth child" låter faktiskt stundtals som Amon Düül II med sin drivande akustiska gitarr och Emil och tjejernas enastående sånginsatser. Med en och en halv minut kvar stillar sig musiken i en skönt avig avslutning.

 "Untamed" är skivans lättillgägligaste spår med en enkel melodi att komma in i. Adams jazzlika cellosolo är både befriande och modigt. Stråkarna ligger där och småpyr och tar bestämt täten i ett till sist omkullkastande parti. Sen stiligt tillbaka till melodin igen i knappa två minuter. "Under Diana" smyger igång med en tramporgel och genast är man fast. Stränginstrument fyller sparsmakat i under den tre minuter långa färden mot körsången som efter säkert tjugo genomlyssningar fortfarande ger mig gåshud.

 Ill Wickers två album blev 2019 det vitalaste jag hört på länge. Välspelad folk, stod det i det där bladet. Så var det sannerligen.

måndag 4 februari 2019

Dark shadows


Finns det en komplett guide till amerikansk psykedelia och annan märklig musik är det i så fall (i huvudsak) Patrick Lundborgs bok The Acid Archives. Andra utgåvan stinnare än nånsin. När man trott sig veta en del om udda grupper och excentriska artister från over there är det som att sätta sig i skolbänken igen, låt säga årskurs tre och sen bara gilla läget. Inte för att man behöver höra allt, än mindre lägga dyra pengar på originalutgåvor men det man blir nyfiken på efter målande beskrivningar brukar falla i god jord.

 Även om allt går i vågor räknar jag nog ändå 13th Floor Elevators som en av husgudarna. Mycket psykedelisk musik har strömmat genom högtalarna men få är så in i helvete bra som dom. Är man sen funtad som jag nöjer man sig inte med det man redan har utan vill hela tiden hitta nytt. Innan Internet drog igång för egen del förlitade jag mig i synnerhet på böcker i ämnet och på tips från vänner, mer bevandrade än jag själv. Sen slog jag till på nån skivmässa eller från nån postorderfirma med andan i halsen. Detta började långt innan första löningen nått bankkontot mor fixat åt mig.

 Texasbaserade International Artists hade fler intressanta artister än 13th floor Elevators visade det sig. Först ut blev The Red Krayola efter en skönmålning av Richie Unterberg. Total dynga visade det sig trots idoga försök att förlika mig med brölet de lyckades frammana. Två skivor på en disc dessutom. Lost & Founds Everybody´s here stod näst på tur. 10th Floor Elevators för att inte verka nedsättande men ändå hålla sig på rimlig nivå. Bubble Puppy kändes varken varma eller kalla. Flera år senare la jag vantarna på Golden Dawns LP Power plant. Fina grejer må jag lova!

 Sonobeat, ett litet skivbolag beläget i Austin, TX, känns som International Artists lillebror, han som redan innan start målats som familjens svarta får. Ingen genre verkar ha skrämt bort inspelningsteknikerna och det ena singelsläppet efter det andra trycktes upp. Inga större upplagor dock, även om vissa sålde bra i innekretsarna inom delstaten. Fyra LP släpptes, varav en officiellt, de tre andra såldes som demos för vidare äventyr på andra skivbolag.

 Cold Sun klev in i studion och spelade in material mellan 1970 och 1971 som aldrig sett dagens ljus om inte Rockadelic grävt fram den ur gömmorna. 1973 pressade någon i gruppen upp en acetat där endast 2/3 fick plats. Alltså, ett ex fram till 1990. Det är så man ryser. World In Sound släppte Dark shadows, plus en singel med livematerial, 2008 och det är denna utgåva som jag gått igång på.

 Bill Miller sjöng, spelade munspel och trakterade autoharp, ett cittraliknande instrument. Så som 13th Floor Elevators använde sig av ett elektrifierat lerkrus finns här hemligheten i detta udda val. Spöklikt men ändå så rätt skivan igenom. John Ike Walton från just 13th Floor Elevators spelade i en tidig upplaga av gruppen då de hette Amethyst men lämnade gruppen strax innan inspelningarna tog vid.

 I vår källare står ett Görs & Kallmanpiano som under årens lopp stämt om sig och förvridit varje ton på ren jävelskap känns det som och den inledande halvminuten på "South Texas" är som en påminnelse att ringa pianostämmaren. Den kittlande tanken på att samla några vänner runt detta vidunder till instrument och spela in lite ökenrock känns faktiskt lockande med denna låt som referens! Det dissonanta tar mer plats här än på någon skiva jag någonsin hört och jag köper det fullt ut. Den desperata sången och de klassiska trumfillsen ger låten extra karaktär. Gitarrfigurerna slingrar sig som livsfarliga ormar och får västkustbanden att blekna vid jämförelse.

 Basisten Mike Waugh sköter det mesta av sången på "Twisted flower. En tre minuter lång låt som kryper in under skinnet på lyssnaren. Autoharpans obestämda natur bidrar till en märkbar oro i melodin. De ständiga inräkningarna på trummorna gör att man inte vågar sluta lyssna. Knappt nio minuter långa "Here in the year" har ett nästintill popliknande gitarrkomp från Tom McGarrigle. När stämsången visar sig ha två olika texter strax innan det första ordentliga brejket förstår man att det här är på en helt annan nivå än det man är van vid. Det ältande partiet om television växer som en orosklump i magen och vore det inte för det snälla kompet hade nog rundgångarna tagit ut sin rätt.

 "For ever" är, trots sin schizofrena uppbyggnad, en logiskt uttänkt låt. En ihållande frågeställning, förstärkt genom dubbla sånginsatser, den ena desperatare än den andra, är bara början på denna förödande urladdning. Hör hur gitarren fräser runt två minuter och hur detta eskalerar tills Bill återigen ställer sig frågande, nu inte lika ensam som tidigare men ändå lika svarslös.

 B-sidan startar i sann The Velvet Undergroundanda. Tänk "There she goes again" filtrerad genom inmundigandet av märkliga kaktusar och inte utspätt New Yorktjack så är du nära sanningen. Jag tyckte att "See what you cause" var för catchy för att passa in på resten av skivan tills jag på allvar (läs alldeles nyligen) tog den till mig. Andra sidan är i sanning lite bistrare än den första så det kan nog vara det som fått mig att bli osäker helt enkelt. För att fortsätta jämförelsen med VU slänger jag in "Waiting for the man" som ännu en referens. Vansinnesgitarren i slutet kommer plötsligt och hugger direkt mot halsen. Ingen idé att försvara sig mer än med öppna öron.

 "Fall" är det mest desperata jag hört där alla bitar faller på plats. Han sjunger som den föreläsare man helst av allt velat stöta på, strax innan vakterna tillkallats för att avstyra det oundvikliga upploppet. Och gitarristens snirkliga figurer i en gigantisk kaleidoskopisk värld av alla färger utom de ljusa. Urladdningen när en och en halv minut återstår får mig att tänka på Loves "Seven and seven is". Texaspsych har aldrig varit farligare än här.

 Den elva minuter långa "Ra-ma" har alla element som krävs för att både kännas meditativ och påträngande. Autoharpans trolska toner inleder och ett märkligt sångparti tar vid och snart är gruppen helt uppe i sitt. Partierna avlöser varann med någon sorts slumpmässig precision och hur skruvat det här än låter sig beskrivas är den inte svår att ta till sig. Lagd sist på skivan visar de här upp hela registret på ett högst ödmjukt sätt.

 Skivan spelades in medan Sonobeat kämpade i motvind och slutligen förklarades i konkurs. Jag är tämligen övertygad att om den släppts 1971, hade psychscenen i Texas sett annorlunda ut i många år framöver. Bill Miller blev sedermera medlem i Roky Erickson & the Aliens.