Odelay

1996 års i särklass bästa skivsläpp stod Beck Hansen för. Jag var nästan nitton år då och satt ofta och tittade på David Letterman. En kväll steg en småklurig artist upp på scenen och rev av  "Where it´s at”.

Jag hade helt missat ”Loser” från Mellow gold, hur det nu ens är möjligt, så jag satt oinformerad och bara log brett och skrev en mental note på fyra bokstäver. Det var underhållande, musikaliskt underfundigt och så rätt när man var på peaken av ironins gyllene årtionde. Det var inte långt till min födelsedag så jag önskade mig så snällt plattan med dreadlockhunden som fullkomligt flyger över ett agilityhinder. Den stora dagen kom och efter det var hösten inte sig lik. Skivan gick om och om igen och inte för att jag letade brister eller så men jag förstod verkligen inte hur en skiva med influenser från jordens alla hörn kunde låta så sammanhållande. Den spretade åt alla håll och hölls samman av vad jag tror är nyckelordet för skivan: Energin. 

Den så intressant betitlade ”Devil´s haircut” greppar tag i kragen direkt. Fetaste gitarren inleder och rytmgitarren med sina icke baktaktsreggaelicks bäddar för trubbel. Samtidigt studsar en fjäderlätt bas i bakgrunden. Trummorna i refrängen låter old-school hip hop inspelade i en tom aula bortsett från en handfull vita förortskids som smitit in för att i lugn och ro rulla eftermiddagens jointar. Urladdningen i slutet där han med distad röst skriker -Devil´s haircut in my mind, skulle kunna skrämma vilken Slayeranhängare som helst.

Soul i händerna på herr Hansen varvat med ett Beastie Boysbeat blir ”Hotwax”. En förförisk Curtis Mayfieldgitarr lägger grunden till vad som inte komma skall. Det oantastliga groovet ställs inför prövningar gång på gång. Dragsspelsbreaket och det distade munspelet gör att man stannar upp och undrar vad det egentligen var som hände. Den spanska refrängen lyder på engelska -I´m a broken record/I have bubblegum in my brain. Och när den förtjusande trollkarlen mot slutet förklarar för en flicka att han har kommit för att tala om universums rytm, går det bara inte att värja sig längre. 

”Lord only knows” börjar chockartat som ett gurglande skrik framför toalettspegeln med munnen full av Vademecum munskölj. Sekunderna senare transformeras den till en countrylåt där en släpig fuzzgitarr och en slidegitarr nästan helt logiskt skjutsar låten framåt. Han sjunger med uppgiven röst till det moderna Nashvillesoundet och när breaket kommer med det totalt misslyckade försöket att glänsa som en Steve Vai kan jag än idag bli full i skratt. Trummisen spelar sådär lojt på nåt vis utan några som helst försök att glänsa.

Att ”The new pollution” blev vald till singel kan jag inte förstå. Easy listening med en enerverande takt och en trånande saxofon gör att jag slår dövörat till.

Fokus uppstår direkt i den suggestiva ”Derelict”. Småkusliga slagverk och suckande mekaniska vågljud skickar iväg lyssnaren till en månskensritual uppe i Atlasbergen där byns shaman dansar i ett tilltagande trancetillstånd. Mystiken tätnar av diverse akustiska stränginstrument. Det här är stort.

”Novacane” är en komplex skapelse. Den mjuka bas/trummor/gitarrinledningen körs brutalt över av en maffig gitarr som flyttar all luft i rummet. Beck börjar rappa, självsäkert och övertygande. Tänk Wu-Tang Clan och Fu Manchu live på San Quentin med utskänkningstillstånd. Även om det är hur bra som helst känns det som att han mest tänjer gränserna för att se vad som är okej och inte okej. Låten slutar abrupt med vad som låter som ett solo spelat på en knappsatstelefon. 

Trollbindande ”Jack-ass” står på tur. Lite av en försmak av vad som bjöds på uppföljaren Mutations. Som i sakta mak på en hästrygg med cowboyhatten nonchalant hängande i hakbandet runt halsen känner man solens sista värmande ljus och njuter gott åt dagens glädjeämnen. Ensam. 

Så till låten som en gång fängslade mig. Om man som jag är ägare av CD-varianten kan man ändå glädjas åt vinylknastret innan den helt underbara orgeln sänder iväg sina första änglalika toner. Försiktiga trummor tar vid. Den korta refrängen med bandyklackstendenser är låtens svagaste länk. Det är väldigt jazzigt i grunden och i ivern att fånga dagens sound blir resultatet nåt man inte hört innan. 

”Minus” hinner på två och en halv minut rensa skallen på en ordentligt. Det är collegerock för de missanpassade spelad i ett skyhögt tempo. Dubbla sångpålägg varav den ena i ett distortionbrus. Breaket doftar Built To Spill och ger låten en ny dimension innan larmet är igång igen.

Med en lockande vissling pockar Beck än en gång på ens uppmärksamhet. Framtidscountryn ”Sissyneck” har bara börjat. Trummisen skulle lika gärna kunnat kompa Johnny Cash i ett högoktanigt tv-framträdande men ännu hellre smaskar han trumskinnen bakom Becks stiff upper lip-attityd som i refrängen förstärks med en klockren pedal steel. Den sliriga orgeln mot slutet förtjänar en guldstjärna.

Det är trummorna som avslöjar att det är en nittiotalsproduktion. I övrigt låter ”Readymade” som något en långhårig kvartett spelat in efter en vecka på hawaiianskt gräs runt -68. Basgångarna håller låten flytande. Gitarrtonen är härligt smutsig och passar perfekt till hans smått arroganta spelstil. Detta är skivans mest avskalade låt så alla små detaljer får mer utrymme. 

På ”High 5 (rock the catskills)” bjuds det 100% attityd. Distad rapsång, ett klassiskt parti instoppat för dynamikens skull, en övertänd kör, samma telefonsolo som i ”Novacane” med repliken -Turn that shit off, man! What´s wrong with you, man? Get the other record. Damn! Orgelsolot är suveränt, som Soft Machines Third fast på 45 varv.

”Ramshackle” sänker tempot med besked. Akustiskt återhållsamt som enda naturliga utväg till avslut på den intensiva musikalisk resa man tagit ihop. De ensliga kantslagen ekar låten igenom och i ett parti går den traditionella låtbyggnaden in i en österländsk passage. Så enkelt han får det att låta. Grails kan mycket väl ha hämtat inspiration härifrån till sin fantastiska LP Burning off impurities.

Jag har numera alla Becks skivor och har begripit att detta är en artist som aldrig kommer att stå still. Genom åren har han, mestadels med lyckat resultat, gått från en genre till en annan och gjort den till sin egen. Allt från sleazy lo-firock till modern gitarrbaserad electronica, varvat med funk, nutidsblues och massivt orkestrala verk. Fast det är här man ska börja. Odelay år 2013 är ju minst lika intressant som när den kom om inte mer om man betänker hur nästan slaviskt dagens musikscen plöjer sin egen fåra så djupt att den inte kommer ur den. Han sjunger country, dom spelar rock, hon wailar sin R´n´B. 

Beck var allt det redan för 18 år sedan!    

Split

Groundhogs betydde inget för mig trots att åldern skenat iväg. Det lät konstigt, tyckte jag och såg till att beställa hem tre ex för avlyssning. 

Johan hade med sig traven skivor till butiken och Micke fick syn på Split och halvskrek rakt ut -Cherry red! Det lät så inspirerande att när jag väl hemma igen, nästan knappt fått av sandalerna, skippade de första fyra och vred förstärkarreglaget åt höger. Jag möttes av en stöddig trio som skapade musik som vågade gå sin egen väg. Den nerv och finess som i nästan sex minuter lämnade högtalarna knockade mig i soffan. Det ultratajta kompet som inleder med mycket cymbal i fyrtakten. Det eviga drivet i basgången, stundtals tillsammans med dunkla, tungt vibrerande gitarrtoner från huvudmannen Tony McPhee. De frenetiskt arbetande trumslagen bär släktskap med Mitch Mitchell och Keith Moon och det är dessa som pressar upp låten i hundranittio på raksträckorna. När den återgår till ursprunglig form och man vet att tempot ska upp lika högt igen känns det som att öppna en julklapp om och om igen utan att bli trött på innehållet. 

  

Dagen efter satt jag ner med skivan med ett fokus min fru nog önskar jag skulle ha kring hushållssysslorna. Första sidan är på fyra spår. ”Split 1-4”. En ensam mans tankar och rädslor i gränslandet mellan det normala och det onormala. I första delen börjar han ana att något inte står rätt till med psyket och låtens uppbyggnad går hand i hand med hur paniken får fotfäste. Dubbla gitarrer i första solot ger en schizofren effekt och mitt i det stenhårda kompet svävar melodin in i en österländsk passage. Tänk tung turkisk psykedelia. Basgången i verserna är på pappret desamma men Peter Cruickshank lägger mer tyngd bakom för varje textrad känns det som. Del två har samma komp men är mer progressiv än föregående stycke. Nu vet han definitivt att något har hänt och han vädjar till sig själv att släppa alla hjärnspöken. Inledningen känns olycksbådande och när de möts alla tre igen sugs man in i en psykotisk tornado som återigen speglar känslorna som pågår i honom. Lugnet före solot ger dubbel effekt och som de vräker ur sig! De bakar in små pauser låten igenom som ger texten en viktigare roll. Vid tredje delen har han lyckats somna, ovetande om att kriget pågår utan hans eget deltagande. Den överstyrda gitarren som parallellt med de övriga instrumenten dundrar på som en migränattack mellan de akustiska partierna låter amerikansk östkustpsych i skarven mellan 60 och 70-talet. Slutligen vaknar han och har svårt att greppa att verkligheten ser helt annorlunda ut. Efter lite andrum hängs stålsträngsgitarren om halsen och han bränner av ett otroligt slidesolo. I avslutande delen råder villrådigheten och alla försök till stabilitet går om intet. De låter som tidiga Status Quo med mer skit under naglarna och med halva låten kvar jobbar de upp en frenesi som uttrycker galenskapen och vilsenheten på absolut bästa tänkbara sätt. En helgjuten A-sida är så till ända.

”A year in the life”, B-sidans andra spår, känns sorgsen och vädjande som en långsam begravningsblues. Bilder av nakna träd i ett vindpinat, dimmigt landskap och undvikande blickar från dystert klädda osympatiska människor framträder i mitt inre. Versen i ”Junkman” har likheter med The Kinks om än mer avigt och avståndstagande. Däremellan attackerar de i enad front lyssnaren urskillningslöst med rå progressiv precision. Tony McPhee frambringar sedan högst kusliga ljud med gitarren i drygt två minuter. Deltabluesen i ”Groundhog” med endast stövelstamp i golvet och slirig slide som sällskap är så bra som det låter på pappret. Det enda som verkar saknas är knastret från 78-varvaren. 

Get yer ya ya´s out

Jag har läst fem biografier om Rolling Stones härjningar och gärningar. Allt som allt står det elva skivor i samlingen av deras cirka trettio originalsläpp. Jag tycker ingen är komplett och i vissa fall är de oroväckande fantasirisiga. De är ett bra band och de är ett tråkigt band helt enkelt.

Så när jag ögnade igenom vinylerna på jakt efter halv sex-skivan och bromsade för Get yer ya-ya´s out som jag aldrig hört trots att den stått där i minst ett halvår for tanken att -ja ja, man ska väl ha hört den, igenom skallen. Skivan som säkerligen är minst lika känd för sitt omslag som musiken som ristades in från två spelningar på Madison Square Garden. Charlie Watts iförd en t-shirt med en svartvit bild på ett par bröst och en fullpackad turnéåsna är om inte vackert, åtminstone rätt charmigt lökigt. Nålen landade och nästan omedelbart träffades jag av nerven från ett garvat gäng som verkade ha så roligt uppe på scen. Kvällarna till ära satt sjätte medlemmen Ian Stewart in på piano. Förvisad en plats bort från scenljuset för sin kraftiga haka och sin dirigentkropp fungerade han som bollplank på repetitionerna och var den som höll hårdast i bluestömmarna. Han håller en låg profil men bara närvaron verkar sporra. Nyaste medlemmen, Mick Taylor, är en sju gånger mer kompetent gitarrist än Keith Richards. Han spelade ju med John Mayall, för Guds skull! Med endast Let it bleed i bagaget är han rookien i bandet som mer definitivt än någonsin tagit över sedan Brian Jones så mystiskt drunknat i poolen på A A Milnes tidigare residens. Han levererar verkligen och ihop med Keiths Chuck Berrysväng får de repertoaren att glöda. 

Det första Charlie Watts hinner göra är att komma in fel i ”Jumpin´ Jack Flash”! En version som inte ligger långt efter den från The Rolling Stones Rock & Roll Circus. Bra tempo och ett ruggigt ljud hos gitarristerna. Bill Wymans basgångar osar testosteron långa vägar och när låten är en klassiker i sig och de spelar så här och eldar igång publiken verkar Jagger mer motiverad än annars. Den här låten och ”You can´t always get what you want” tycker jag delar förstaplatsen när det kommer till hans cockneydialekt. Ett säkert kort i det stora landet i väst är att riva av en och annan Chuck Berrylåt. Med ”Carol” bryter de ingen ny mark men de förvaltar rock ´n rollarvet i all sin enkelhet. ”Stray cat blues” från Beggars banquet som släpptes två år tidigare går in i ena örat och ut genom andra. Här har den fått mer tyngd. De har Mick Taylor att tacka för det. Han attackerar strängarna i sina partier som om det var förutbestämt att han skulle ta plats i bandet. Dynamiken slår hårt på lyssnaren och Jagger håller inte igen när bandet bakom honom öser på för allt vad de är värda. Någorlunda städade ”Love in vain” sänker tempot betydligt. Micks slidegitarr gråter guld och Charlies trumföring är oklanderlig. ”Midnight rambler” blir här två minuter längre än i originalversionen. Den något kontroversiella texten bakas in i ett sjuhelvetes gung, komplett med Jaggers coola munspel och när låten ändrar form från det lättsamma till essensen av vad som var så farligt med rock kan jag inte annat än maniskt stampa foten i golvet. 

B-sidan startar med ”Symphaty for the devil”. Jagger iklädd rollen som Djävulen själv plockar fram det bästa hos sångaren och Keiths sologitarr som startar lite trevande växer sig starkare och starkare. Till sist har han hela konsertsalen i sin hand. Den otypiska Stonestakten är här på gränsen till kriminellt medryckande. Charlie i en tvåtakt och en ondskefull gitarrslinga gör ”Live with me” till en vinnare. Och Bill levererar en stadig grund att falla tillbaka på. Skivans andra Berrylåt är ”Little Queenie” men här faller de hårt mot marken. Fyra och en halv minut av mitt liv försvinner, mer är det inte. Annat är det när de ger sig på ”Honky tonk women”. Denna långsamma blues med sina efterhängsna gitarrer och här strör Ian Stewart barpianolicks i refrängerna och fulländar en redan perfekt låt. På ”Street fighting man” hörs Keiths ljusa röst nästan lika högt som Micks. Han är verkligen på gång i den här härligt knaggliga versionen. Ingen större finess men det är råbarkat på ett sätt jag aldrig hört förr.