Min sida i cyberrymden där jag delar med mig av mina tankar om musik i alla dess former

tisdag 16 juli 2013

Cauldron


Det här med psykedelia är inte alltid så lätt att definiera. Fifty Foot Hose bör nog ändå höra till de mest utflippade banden. Trots att det finns låtar med vers-refräng instoppade här och var.

Nancy Blossoms röst är högst älskvärd för sin egensinnighet och totalt orädda framförande. Med tanke på att kvinnliga sångerskor var så pass få i genren tar hon för sig minst lika mycket som exempelvis Grace Slick. I grund och botten lirar bandet blues och jazz men med hjälp av synthar känns det som lyssnare att man är ute i den outforskade rymden i en behagligt tempererad rymdfarkost. Cauldron släpptes redan 1968 då synthen knappt ens var påtänkt.




Första låten är faktiskt helt onödig; ett ljud som stegras i två minuter och tio sekunder kan man både ha och mista. ”If not this time” däremot, är helt oantastlig. Den är psykedelian personifierad med en touch av österländska toner och bakgrundsljud som kan försätta vem som helst på en syratripp dit de helst inte vill.
Efter en helt okej sunshine-pop-låt och en halv minut med ännu fler ljudcollage bär det av till psychhimlen återigen med ”Red the sign post”. Den är intensiv på gränsen till direkt hälsovådlig. En nedstämd fuzzgitarr tar över helt och hållet och resten av bandet är inte sena att haka på. Den hör till bland det bästa min skivspelare får uppleva. Trettio sekunders mellanspel och sen kommer ”Rose”, en staccatoblues där Nancy är helt otrolig låten igenom. Stegringen är makalös. 10-minuterslåten ”Fantasy” inleder b-sidan med en basgång som för tankarna till C A Quintet. Oroskänslan infinner sig med det samma... Det bjuds på klassisk psychgitarr och ett lugnare parti som fastnar i samma ödesdigra basgång där ljudeffekterna är långt ifrån angenäma. Till sist tar låten en helt ny skepnad och slutar abrupt. ”God bless the child” bör kategoriseras som psychlounge. Titelspåret däremot är ultrapsych. Dubbla sångpålägg och baklängesloopar i ett mystiskt ljudlandskap med spoken word som främsta ledord. San Fransisco har aldrig känts så kallt och samtidigt spännande.


söndag 14 juli 2013

Music to eat


Här har vi en skiva som hade allt. Utom hitpotential, visade det sig.


1971 släpptes Hampton Grease Bands Music to eat och blev Columbias näst sämst säljande album. Endast slagen av en yogaplatta! Är den så dålig då? Svaret är enkelt. Nej! Är den svårsmält då? Oh ja! Bruce Hamptons röst är originell minst sagt. Vildsint och humoristisk på samma gång. Jämförbar med David Thomas från Pere Ubu. Texterna handlar egentligen inte om någonting. Exempelvis är texten till ”Halifax” tagen direkt från en turistbroschyr och i ”Hendon” läser han vad som står på en sprayflaska.

Gitarristerna Harold Kelling och Glenn Phillips är otroligt skickliga och behärskar allt från rock ´n roll till sfärisk jazz. De spelar i figurer man inte trodde var möjliga. Trummisen, Jerry Fields, har ingen lätt uppgift med alla taktbyten. Låtarna är långa. Producenten byttes ut när skivbolagshöjdarna fick höra inspelningarna och in kom en ny, som var ett fan. Hans uppgift att göra de mer radiovänliga gick därmed om intet. Han fick sparken kort därpå. Det blev dock en dubbel-LP. Men hur låter då skivan? I mina öron är den en mix av tidiga Frank Zappa, ett jammande Grateful Dead, en taggad Jimi Hendrix och Miles Davis när han är som mest förbannad. Minus trumpeten.





The United States of America


Varför begränsa sig till namn som Boston, Kansas, Chicago eller Alabama när man kan lägga beslag på hela landet? 

Joseph Boyd, experimentell kompositör, arrangör och musiklärare samlade 1967 ihop fyra elever på skolan (UCLA) han undervisade och spelade -68 in vad som kom att bli gruppens enda album. Psykedelian var vid tillfället på sin absoluta kulmen men den stora skillnaden på alla andra grupper och The United States of America var att här inte användes gitarrer. Desto flitigare användes synthar som var ytterst sällsynta (och förmodligen alldeles för dyra). För egen del saknar jag inte en elgitarr nånstans på resans gång. 

Första låten, "The American metaphysical circus", börjar som en speldosa och sen är man inne i manegen. När Dorothy Moskowitz börjar sjunga med sin släpiga röst och resten av bandet spelar lika släpig lobotomirock vet man att det kommer att bli en rolig dryg halvtimmes lyssning. "Hard coming love" är en rå psychpärla, "Cloud song" svävar i luften och är inspirerad av Nalle Puh. "The garden of Earthly delights", en tvåtaktshysterisk låt följer därefter och sen har vi "hiten" som kom med på samlingen The Rock Machine Turns You On. Den härligt betitlade "I won´t leave my wooden wife for you, sugar". En bra låt men något malplacerad. "Where is yesterday" med sina fläskiga trummor kunde lika gärna varit en Country Joe & the Fishlåt. Min favorit "Coming down" har den ultimata syratexten. Vilket driv och vilken dynamik i arrangemanget! "Love song for the dead Che" är smäktande vacker. "Stranded in time" låter som en McCartneykomposition med otaliga stråkar. Avslutande "The American way of love" kommer jag mest ihåg för resumén av skivan. Engelska Blossom Toes gjorde likadant på We are ever so clean. 

Sammanfattningsvis måste jag säga att detta är en skiva jag aldrig tröttnar på och gärna hittar tillbaka till. Det är något visst med grupper som bara släppte en skiva.