Det började i oktober 1971 och slutade i februari 1979. Jag talar om Keith Godchaux och hans vackra fru Donna Jean som fullvärdiga medlemmar i Grateful Dead. Om inte Jerry Garcia hade fått förtroende för den aspirerande Keith skulle 70-talet sett annorlunda ut. Hur är svårt att sia om och är det ens värt att spekulera i?
Donna Jean kom till en konsert och snackade sig in backstage och bad om Jerry Garcias telefonnummer eftersom Keith skulle vara som gjuten i gruppen. Vad hon inte visste var att Ron ”Pigpen” McKernans lever var så illa däran att en ersättare verkade vara den enda utvägen. Kort därpå blev gruppen kontrakterade att släppa ännu en liveskiva och turnén förlades i Europa efter påtryckningar från flera konsertarrangörer från andra sidan Atlanten. Keith blev snabbt knuten till gruppen. Och varför hör man på trippeln Europe '72. Pigpen avled året därpå.
Gruppens eskapader, på de i huvudsak amerikanska scenerna, åren som följde, såg ett vitalt band som likt ett djärvt jazzband lät musiken föra dem dit deras musikaliska kompass än verkade visa riktning mot. Under dessa åtta och ett halvt år återförenades Mickey Hart med sina forna bandkamrater, de startade sitt eget kortlivade skivbolag, tog ett sabbatsår 1975, spelade som första rockband vid Sfinxen utanför Kairo och tog en massa droger. Donna Jean höll sig till alkohol men blev hetlevrad och svår att ha att göra med och Keith tog allt som fanns i rummet. Detta blev för mycket kände de själva och utan några sura miner lämnade de över till Brent Mydland som ju både spelade och sjöng.
Som nummer 18 i en serie om 36 volymer ligger en spelning från februari -78. Jag måste säga att jag själv blev blåst av stolen. Att de var samspelta sen de minutiöst organiserade inspelningarna med Keith Olsen som resulterade i Terrapin station är ett välkänt faktum men att vara så hungriga efter orörd musikterräng är faktiskt inget annat än häpnadsväckande.
Ett gott tecken är när de börjar spelningen med ”Bertha”. Ska man behöva jämföra slår ingen version den som återfinns på liven Grateful Dead aka Skull fuck men pulsen börjar slå och man vill ju inget annat.
Publikfriaren ”Good lovin´”, som Pigpen förr i tiden alltid sjöng, tar Bob Weir nu hand om. De dubbla trummisarna ger extra energi och Jerrys slicka gitarrarrangemang ger till sist vika för den ohämmade glädje som faktiskt bor i låten.
”Cold rain and snow” och ”New Minglewood blues” från debuten tar vid och de visar att dessa låtar, elva år senare, har åldrats med värdighet och fortfarande ger utrymme för en nyfikenhet som troligen gläder publiken minst lika mycket som de själva.
”They love each other” från Jerrys soloskiva Reflections är en försiktig rytmsensation som när allt stämde måste ha varit otroligt kul att spela.
Antingen var Garcias gitarr något högre än de övriga medlemmarnas instrument under kvällen eller så har det bara blivit så på rullbandspelaren som förevigade konserten för i vissa solopartier skär den igenom ljudbilden. Å andra sidan får man en rejäl dos högkvalitativ spelglädje! Första gången man reagerar är just här.
Efter en djupdykning i Faces och Rod Stewarts katalog härförleden kan jag bara säga att ”It´s all over now” med The Dead är en blek kopia och Bobby Womacks egen utgivning är så ännu mycket bättre.
Den sällan spelade ”Dupree´s diamond blues” från 1969 års Aoxomoxoa är inte lika gladflummig här men det är samspelt som aldrig förr. Det är lika mycket reggae som rock.
Från Bob Weirs soloplatta Ace spelades sju av de åtta låtarna flitigt av gruppen och här är det ”Looks like rain” som under åtta minuter med sin innerliga värme sköljer över en. Donna Jean hade tidigare sjungit ihop med Elvis Presley minsann men hon hade det svårt att pricka rätt i stämmorna som Garcia, Weir och Lesh pressade fram. Ibland så undermåligt att klockorna stannar. Hon och Weir däremot lyckades för det mesta prestera ihop. Som här.
”Brown-eyed women” förärades aldrig en studioversion. Hursomhelst är det en mid-tempolåt med drag av country och en smittsam stuns i verserna. Keith är rätt precis hela låten och återigen glöder Garcia i solostunden.
Tyngden i ”Passenger” från Terrapin station, året innan, saknas här och således lyfter den inte lika högt. Det finns versioner som gör den mer rättvisa.
Jag har hört många glödheta solon i ”Deal” och ett sjuhelvetes drag i avslutningen. Här är det rätt ljummet tyvärr.
Med ett funkigt groove och hör och häpna, drag av disco, borde ”The music never stopped” inte funka för mig. Men ju längre in i låten de kommer plockas element från jazz och regelrätt rock´n roll in och trollbinder. Och som titeln skvallrar om vill man bara ha mer.
Disc 2 visar upp deras jammiga sida på ett förträffligt sätt. Låtarna blir längre och lyhördheten större. ”Estimated prophet” smyger sig fram i en försiktig 7/4-takt och när stunden är redo dyker Garcias överstyrda gitarr upp. Resten av bandet backar honom med fullkomlig precision och följer alla toppar och dalar. Kanske deras bästa version jämte en från 5-CD-boxen May 1977.
Den flyter in i ”Eyes of the world” som pågår i knappt en kvart. Ungefär där låten från studioplattan slutar, börjar Garcia sjunga. Jag har den i sexton liveversioner som nästan alla är fantastiska. Det är som om det bor en magisk kraft i melodin.
När skivhyllorna inte svämmade över av Grateful Dead höll jag ”Dark star” som deras främsta improvisationsstycke men jag har nog ändrat uppfattning och uppskattar ”Playing in the band” lite mer. Jag utesluter inte det ena för det andra bara för det. Den, i studioform så rockiga ”Playing” byter efter ett par verser helt skepnad med ett enkelt ackord och sen vet man aldrig vad som väntar. Ibland tassar de på tår och ibland blir det en kakofoni. Upplägget är strikt jazzinriktat. Just här går de balansgång mellan det svaga och tillfällen av dramatiska utbrott som snart brottas ner och stöps om.
Övergången är så mjuk och tar lite tid på sig så den ouppmärksamme vet inte vad som hänt innan de står och sjunger texten till ”The wheel”. Det är en nästintill perfekt jazzig version som återigen leder till ”Playing in the band” som i sex minuter trollbinder med sin återhållsamhet.
När tempot ändå ökar i avslutningen kör de vidare med ”Johnny B Goode”. De kör över publiken. Keith hamrar som besatt på tangenterna och Jerry river av ett sista solo som får håren på armarna att resa sig.
Disc 3 rivstartar med en låt jag brukar tycka är lite väl teatraliskt framförd av Bob Weir. Rösten har en tendens att övergå i ett grymtande/skällande men här är alla fullt fokuserade på att leverera en glödhet version att sådana tendenser är överflödiga. Det fanns verkligen ingen som Jerry Garcia som kunde överföra sin energi till andra på samma sätt.
Jamkänslan fortsätter ett tag till och två låtar som brukar samsas är ”Scarlet begonias” och ”Fire on the mountain”. Den förstnämnda är en delikat låt från 1974 års From the Mars hotel som växer två tredjedelar i längd. Det jazziga partiet i mitten spelas med en sån passion och det verkar som om de själva blir förvånade att de kan presentera så vacker musik. Den karaktäristiska basgången i ”Fire” tar vid och återigen är det det försiktiga samspelet som lyfter fram essensen i låten. Nio månader senare släpptes studioversionen i en kraftigt nedbantad version.
Äventyrslusten ser verkligen inga gränser så de beger sig in i en annan livefavorit, nämligen ”Truckin´”. Nog för att den inte blir arton minuter lång men någonstans mitt i tappar de medvetet tråden och svävar omkring i ännu ett outforskat ljudlandskap.
Mickey Hart och Bill Kreutzmann ger de övriga chans till en rökpaus för att sedan i samlad trupp ge sig i kast med ”The other one”. En låt som ska spelas med två trummisar. Mystiska österländska gitarrfigurer slingrar sig fram och bjuder in till spastiska dansrörelser hos publiken. Tio år gammal låter den mer vital än någonsin.
Lugnet i ”Wharf rat” och Jerrys sargat ärliga sångframförande har alltid fascinerat mig. Det ska konst till att kunna spela så här långsamt och samtidigt hålla det intressant.
Som avslutning kommer ännu en Chuck Berrylåt. ”Around and around” börjar försiktigt och ökar successivt och efter ett tassande parti brakar det loss med besked.
Är man intresserad av att köpa på sig lite i Dick´s picksserien och vill sortera ut tre höjdare är Vol.1, Vol. 18 och Vol.36 väl satsade pengar. Dessa spänner mellan åren 1972-1978.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar