Min sida i cyberrymden där jag delar med mig av mina tankar om musik i alla dess former

lördag 9 januari 2016

Set the twilight reeling

Jag gick in i en bokaffär för att köpa en trilogi till min fru och väl framme vid kassan säger den trevliga expediten att det är fyra för tre. Jag valde i all hast Lou Reed - Ett liv, av Mick Wall och ställde mig återigen sist i kön. Det var väl ingen djuplodande läsning men bra att ta fram för en stunds avkoppling. En söndagseftermiddag var boken utläst och sugen som jag var på att höra han och John Cales album Songs for Drella vandrade jag ändå förbi en centimeter och kom på att jag inte spelat Set the twilight reeling på säkert tio år.

Lysdioden på förstärkaren stod sen innan på elva, halv tolv så när rundgången i ”Egg cream” drog igång visste jag med en gång att detta skulle bli en omtumlande upplevelse. Jag hade glömt hur brutal elgitarren lät och hur skitigt han fick den att bete sig. 
-Pappa! Sänk!, rusade barnen in och skrek i kör men det var redan för sent. 
Min nuvarande stereo presterar mycket bättre än den jag hade senast skivan låg i så det blev en rejäl skjuts framåt samtidigt som jag pressades bakåt ner i soffan omgiven av detta mäktiga sorl. Produktionen är genomgående lysande för övrigt.

Lou var en ganska märklig filur egentligen. Han ville toppa listorna men fick egentligen bara en hit i form av ” Walk on the wild side”. Alla Velvet Undergroundalbum ignorerades och hans första soloplatta sjönk som en gråsten i Finjasjön. Med David Bowies hjälp kom mästerverket Transformer och liksom för att stoppa sin framfart på listorna valde han att ge ut Berlin. Ett album så dystert både i text och musik att man nästan inte står ut. Att det precis som med Velvet Undergrounds katalog numera räknas som en milstolpe gjorde inte saken lättare för hans redan kantstötta förhållande med skivbolagsbossar. Spiken i kistan slog han i två år senare med Metal machine music. Fyra dissonanta ”låtar” fördelade på två vinyler. Hade inte Charles Manson redan suttit inne på livstid för mord hade det kunnat sluta riktigt mycket värre. 

För att hårdra det blev han inte särskilt intressant igen då 1989 års New York släpptes. Därefter kom Songs for Drella och Magic and loss, båda födda ur sorg och saknad och obligatoriska i samlingen. Efter Set the twilight reeling tappade jag intresset för honom och gjorde mig till och med av med ett par intetsägande skivor. Ut med skit, in med nytt!

1996 känns, när man skriver det, inte särskilt långt bak i tiden men det har alltså gått tjugo år sen dess. Då var den helt okej, nu är den faktiskt riktigt bra. Då kändes bookleten för mycket gubb-Pavement, nu, ja det gör den än idag. 

Vidare då? Jo, de feta gitarrerna återkommer i ”Sex with your parents (Motherfucker) #2”, där han för första gången i sitt liv tog gitarrlektioner för att få fram rätta groovet. ”Riptide” varar i knappt åtta minuter och här låter han som en källar-Hendrix i ett sakta malande jam. ”Finish line” låter som hämtad från Songs for Drella med en akustisk dramatik som till sin fördel aldrig utvecklas vidare. ”Trade in” går i samma spår tills en minut återstår och han med sin kaxiga New Yorkattityd slänger ur sig ett -Huh och drar plektrumet över strängarna i en kraftigt distad ton.

90-talet representeras bäst på låtar som ”The proposition” och ”Adventurer” där känslan av klubbspelning är ledordet. Det är proffsigt och slafsigt på en och samma gång.
”Hookywooky” är mycket bättre än titeln kanske vill påskina. Den smått hysteriska körsången i slutet är ett riktigt glädjeämne. Här tittade för övrigt Marina in i rummet och sa att det var en bra skiva!
På ”NYC man”, ”Hang on to your emotions” och avslutande ”Set the twilight reeling” spelar Lous gamla vapendragare Fernando Saunders bandlös bas och det gör nåt alldeles speciellt med låtarna. Tempoväxlingen i sista låten kan kännas onödig men nej, det är bra precis som det är.


Enligt mig klarar man sig med åtta av hans soloplattor och de fyra studioalbum han gjorde tillsammans med Velvet Underground. Han har sparkat upp dörrar för mig och gjort att jag bläddrat fram skivor jag förmodligen aldrig känt till annars. När vi var i New York i september 2001 hade jag en känsla av att träffa honom på gatan och granskade varenda krullhårig lite extra noga. Jag fick nöja mig med att skaka Ice T´s hand och passade på att fråga -Any sight of Lou Reed? Naw, man!


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar