Min sida i cyberrymden där jag delar med mig av mina tankar om musik i alla dess former

söndag 4 december 2016

Bare trees


Fleetwood Mac hör väl hemma bland de brittiska öarnas storheter och ändå har jag fram till nu lyckats missa denna pärla från 1972. I kölvattnet efter Peter Greens avhopp och fem år innan dundersuccén Rumours skedde en förvandling olik de flesta gruppers. Från att ha spelat blues på svettiga klubbar gick de mot radiopop och de stora arenorna. Fast -72 var de mitt i en prövotid inte helt olik den Pink Floyd kände av efter Syd Barretts mentala förfall fram till The dark side of the moon. 

Jeremy Spencer hade redan på förra plattan, Future games, blivit ersatt av Bob Welch som fick ta över när han försvann till den kristna sekten Children of God. Christine McVie var vid det här laget fullvärdig medlem i bandet och skrev, liksom Welch, två låtar som hamnade på skivan. Danny Kirwans insats på Bare trees kan inte nog understrykas med sina fem kompositioner. Däremot visade det sig på den efterföljande turnén att hans alkoholkonsumtion och lynniga temperament inte föll i god jord hos de övriga medlemmarna. Efter att ha slagit sönder sin gitarr före en konsert och sedan vägrat gå upp på scen fick han kicken. 

Skivan börjar med hans ”Child of mine”, en upptempolåt med en refräng som inte riktigt passar in mellan verserna. Det tog ett par genomlyssningar innan jag ändå till slut, nästan motvilligt, tyckte om den. Mick Fleetwoods idoga trumspel driver på och den förnämliga orgeln som ligger och puttrar i bakgrunden är faktiskt smått fantastisk. Den lätt psykedeliska ”The ghost”, komplett med flöjt och en gudabenådad refräng kryper sakta men säkert in under skinnet. John McVies spelglädje smittar lätt av sig. En av få låtar som inte mår dåligt av ett tonat slut. I ”Homeward bound” längtar Christine efter ett normalt liv långt bort från anonyma hotellrum. Det gick väl lite si och så med det... Hennes orgelsolo är långt ifrån tamt. 

Instrumentala ”Sunny side of heaven” låter precis som titeln antyder. Som en poppigare version av ”Albatross” i mina öron med mer toppar och dalar. Skivans absoluta höjdpunkt har en så medryckande gitarr att det är omöjligt att inte må bra av den. Hade ”Bare trees” varit gruppens första singel hade de för evigt blivit förknippade med den. Basgången som kryper fram i slutet på inledningen höjer temperaturen ännu lite till. Lite som i inledande ”Child of mine” verkar låten vara ett hopkok av idéer som nötts in till perfektion i replokalen med spelglädjen intakt. Nästa låt är en myspysballad med en trestegsraket inbakad i refrängen. ”Sentimental lady” med sin enkla akustiska utformning borde ha blivit en hit och blev det också men då på Welchs soloplatta. 

Jag kan riktigt känna den glädje Kirwan måste ha upplevt när han fått fram ljudet i gitarren som inleder ”Danny´s chant”. Det är rått och fuzzigt och slår de tuffaste garagerockbanden på fingrarna. Rytmsektionen därefter tar över och det låter som The West Coast Pop Art Experimental Bands ”Smell of incense” utan att för den sakens skull kan räknas som låtstöld. Denna ordlösa men än dock sjungna låt växer hela tiden. ”Spare me a little of your love” har det karaktäristiska Fleetwood Mac-soundet man är van vid att höra. Christine McVies kärleksförklaring till livet självt passar som handen i handsken till melodin. Den härliga gospelkänslan förstärks ytterligare av tvåtakten mot slutet. ”Dust” skulle kunna vara ett samarbete mellan Cat Stevens och Peter, Paul & Mary och försvinner obemärkt förbi. ”Thoughts on a grey day” är en historia som läses av mrs Scarrot, en gammal tant. Vad är vitsen med det, hinner jag tänka. 

Nåväl, trots de två sista spåren är Bare trees en underhållande platta som lär gå fortsatt varm på stereon i vinter.