Min sida i cyberrymden där jag delar med mig av mina tankar om musik i alla dess former

söndag 22 oktober 2017

III

Woodstock. Där och då spelade fyra akter vars låt/låtar är pur kärlek. Pur energi. Pur lycka. Jag menar då Joe Cocker, Ten Years After, Sly & The Family Stone och Santana. Och denne mexikanskättlade gitarrist som spelat in högt och lågt under sin långa karriär var 1971 på sin tredje platta i ordningen. 

 Är det nåt med latinorytmer så är det alla små slagverk de hittar användning för. Plus att Carlos mött Mescalito ett par gånger och vet hur man peakar ett solo för likasinnade musikälskare. Det vävs in i beatet och sen tar det ny form och ibland tar det över helt. Eller, jag vet inte, han gör det bra i alla fall! Och en av de riktigt vassa bakom trumsetet: Michael Shrieve. Fyra slag extra för det är kul, en basists drömpartner.

 Första gången jag hörde "Batuka" var jag runt trettio år. Då satt jag med ett medplockat ex från the golden age of en hederlig SÖKES-annons i tidningen och en turné i närområdet där förväntningarna alltid var höga. Gud vet hur många Flamingokvartetten och Pelle Karlsson mina ögon skådat men ville de prompt bli av med dom slägde vi de gärna åt dem! Jag tror vi hade minst fem ex av alla hans plattor. Ändå satt jag fortfarande och begränsade mig själv ner till en endaste låt. "Soul sacrifice" från Woodstockplattan. Kort därefter ville en kund att jag skulle få en timme på Radio Höganäs. "Batuka" inledde!

 Man stannar upp direkt av den gungiga basgången och när Carlos och Neal möter upp med ömsom stöddig ömsom flyhänt gitarr börjar det hända grejer direkt. Orgelsoundet är tjockt som stenväggarna i Glimmingehus och när man precis vant sig startar det som till sist tvingas avslutas och övergå i särledes överraskande "No one to depend on". Rocksamban som tar sig tvära kast. Avgrundsgitarren efter sången, med handklapp och allt, börjar spricka i sömmarna runt tre minuter. All den energi de frambringar gör nuet till det mest värdefulla man vill vara i. De hämtar upp med ursprungsmelodin precis i tid.

 "Taboo" är låten som mitt i all cornyhet riktigt andas den slutliga rytmen av en vaggande melodi som sen sakta byggs upp till nåt oerhört dramatiskt. Efter en riktigt lovande inledning träder smörsångaren fram och bandet spelar för livet likt ett collageband vid sista dansen. Men det är ju ändå Santana som bestämmer här och när han leker med dynamiken så enkelt som det verkar för honom skickas man iväg till platser som bäst representeras från omslaget.

 Att "Toussaint L'Overture" är ett sexminuterspass på golvet så gott som en plats på spinningstolen på Friskis & Svettis är både befriande och bra för hjärtat. Tempot är uppskruvat och intrycken många. Spansk sång är ingen favorit men man hinner inte ens bry sig. Skinnflagorna flyger från alla sköna handtrummor och klickedicket från små koklockor och rör är uppförsbacken om man nu ändå väljer cykeln. Själv försöker jag sätta ner foten vartannat slag i den vildaste latinodansen jag lyckas frambringa! Carlos förmåga att sätta ytterligare ett solo så rätt, så rätt, är å andra sidan värt att bara sitta ner och känna in också. Inte illa för en låt jag inte ens vet om jag uttalar rätt.

 Tower Of Power tar täten direkt i "Everybody´s everything" och sången är stark. Lyxfunk hela vägen och när Gregg Rolie får studiotid får han sina solon att sitta. Carlos är mer straight shoot rock'n'roll i sitt. Hade jag zappat förbi "Guajira" om det var ett gäng spanska farbröder som stod och spelade på en varanda? Ja. Som tur är köper jag ju min musik i fast form så jag kan ju inte komma undan. Att melodin inte ger mig särskilt mycket ska jag inte hymla med. Dessutom en spansk text som bara handlar om att dansa. Mario Ochoa vänder i alla fall tvärt med en vilseledande jazzfrihet och ger kören en tuff match när de ger sig in i leken igen. Pianotangenterna följer, bryter, klingar av och återuppstår för att senare ligga och småoroa in till sista trumslaget.

 Sjunde spåret, "Jungle strut" låter i tio sekunder som "Balladen om björnbär och nätmelon". Sen hör jag likheter med Allman Brothers Band. Bra drag rakt igenom. Orgeln står ut. Egentligen är det bara kastratsången på "Everything's coming our way" som inte faller mig i smaken. Det är lättsmält och smålalligt. Neal Schon verkar trivas med den positiva melodin och refrängerna är vältajmade. Ändå känns den som en nästsistalåt. "Para los rumberos" är som en slagverkstävling. Korta stötande ljud från orgeln och en loopartad sånginsats, också den med fart i, tills refrängen kommer med en pampig trumpetfanfar på slutet. Så från frenesi till Ivanhoe och sen rätt in i hetsen igen. Shrieve stortrivs. Skivan slutar här. Bra så.

 Gruppens fyra första LP håller absolut toppklass. A-sidan på Caravanserai från året efter trean är mystisk och stundtals hypnotiserande. De två tidigare bär mer släktskap med denna. Alla med iögonfallande omslag. Trots att musiken blev lamare vill man nästan äga några ex ändå bara för att man blir visuellt tillfredsställd. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar